Nu har jag varit VÄLDIGT slarvig och inte skrivit på en evighet..! Nää, men på en månad i alla fall!   Har inte haft någon större ork eller lust att sätta mig in i något debatterat ämne.

Ibland har jag lust att bara slå folk på käften när dom länkar till nån äcklig artikel på "Fria Tider"s sida. Hörs väl på namnet att det vrids och vänds så allt ska vara riktat negativt mot invandrare. Det har spridits länkar via Facebook, till Fria tider som är helt snevridna och vinklade. Dom plockar fram allt negativt som finns att få tag på, och vad som är sant och inte, det vet jag inte.

Har varit mycket diskussioner (och länkar till Fria Tider) om att invandrare får gratis körkort och tandvård.. Ni arbetslösa svenskar, ni vet hur "lätt" det är att få ett jobb, speciellt utan gymnasieutbildning.. Skitenkelt eller hur? Inte.. Ta det gånger 10 så kanske du börjar närma dig hur lätt det är för en invandrare att få jobb! Ett körkort gör deras steg mot arbetslivet lite enklare, och får dom jobb- slipper du sitta och gnälla på att dom lever av våra skattepengar! Dessutom kan jag aldrig tänka mig att det enda kravet som finns är att man är invandrare, och har ni tagit reda på om även vanliga svenskar kan söka nån form av bidrag av körkort? Nej förmodligen inte. Så många som bara sitter och gnäller utan att ta reda på all fakta.

Och gratis tandvård för asylsökande, oj oj oj den svenska avundsjukan slog till hårt! Hur mycket tror ni en asylsökande äger och har?? Dom flesta kommer hit med kläderna dom har på kroppen och i princip inget mer! Många har sålt alla sina ägodelar för att ha råd att ta sig hit överhuvudtaget! Men där sitter du, i en lägenhet, framför din dator, och gnäller på att dom får gratis tandvård! Sen sover du säkert j*vligt gott om nätterna i DIN EGEN säng! Nej fy f*n säger jag bara!

Ja nu har jag skrivit vad jag tycker om den saken så nu går vi över till något mycket roligare, nämligen påsken!

Förra veckan pysslade jag och syrran med barnen. Det målades påskägg och kort, gjordes kycklingar m.m Vi vuxna hade helt klart roligast!   Igår plockade vi påskris som pyntades med lila och vita fjädrar, jag blåste även ur några ägg som ska dekoreras idag.

TIPS!!! När ni ska blåsa ur ägg, börja med att skaka ägget! Gör hål i båda ändar men ett lite större hål i toppen på äggen och blås ur det upp-och-ned.

Första ägget jag blåste ur tog en evighet för jag gjorde INTE så! Inte att rekomendera för det kändes som ögonen skulle ploppa ur skallen på mig!  

Idag ska äggen dekoreras. Ska prova göra det med blåbär. Blir spännande. Vill ni också prova så gå in på http://matildasmat.wordpress.com/tag/marmorering/ så ser ni hur man gör.

 GLAD PÅSK ALLIHOPA!   

När jag var yngre gick jag i samma klass som en kille med en CP-skada. Jag tror det var det som gjorde att jag inte använde CP som ett skällsord. (Eller åtminstone väldigt sällan)

DAMP var ett nytt begrepp som barn började använda sig av i negativt syfte när jag var i mellanstadieåldern. Eller åtminstone började det användas på min skola då. Men jag visste tidigt vad DAMP var för funktionsnedsättning, då min mamma berättat. En person i min närhet fick diagnosen (som senare visade sig var feldiagnoserat, men det är en annan femma) och därför använde jag sällan det ordet heller.

DAMP är en akronym för deficits in attention, motor control and perception, och är en svensk neuropsykiatrisk diagnos som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och nedsatt motorik.

Diagnosen DAMP är snarlik det internationellt etablerade begreppet ADHD, men i en mildare form. Personer med DAMP har också problem med motorik och perception, vilket inte krävs för att få diagnosen adhd.

http://sv.wikipedia.org/wiki/DAMP

Idag är jag rätt slarvig med det där, kan använda mig av sådana uttryck ibland, även fast jag vet att det är fel. Även fast jag vet att folk kan ta illa vid sig. Det behöver inte synas på utsidan, det behöver inte alltid ta den "värsta" form. Jag kan inte se på alla människor som har DAMP eller CP-skada, därför är det onödigt att använda det ordet, vare sig det är på ett skämtsamt sätt eller inte. Jag kan göra någon ledsen utan att veta om det. Jag kan göra så den personen känner sig utpekad. Jag kan orsaka denne person en ännu mer jobbig situation än han/hon behövt vara i. Jag kan göra det, tillsammans med flera av er andra som också använder er av dessa uttryck.

En person med DAMP har förmodligen inte världens lättaste situation i skolan. I skolan som man går i minst 9 år, och förmodligen längre annars är det enormt svårt att få jobb. Och denne person får inte sin diagnos hur som helst heller, då det inte är meningen att varenda unge ska utredas hit och dit. I och med att denne inte fått sin diagnos, kan inte heller rätt resurser sättas in för att underlätta skolarbetet. Och det är heller ingen garanti för att rätt resurser sätts in. 

Hela familjen blir såklart drabbade då (jag kan tänka mig) att man som förälder har många funderingar och frågetecken. Man kanske klandrar sig själv och sörjer nog delvis att det inte blev som man tänkt sig. Man vill heller inte att ens barn ska bli dömd och få en stämpel för resten av sitt liv. "DAMP-ungen"

Cerebral pares, förkortat CP, är ett samlingsnamn för en rad störningar av muskelkontrollen, vilka uppstått på grund av en hjärnskada innan hjärnan är färdigutvecklad, det vill säga under fostertiden, under födseln eller under de första två levnadsåren. Cerebral pares betyder förlamning genom hjärnskada. Detta är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar.

Skadan drabbar områden i hjärnan som styr eller förmedlar signaler för kroppens rörelser och ger därför rubbningar i rörelseförmågan. Rörelsehindret orsakas av en skada eller utvecklingsrubbning då hjärnan fortfarande är omogen.

Förutom rörelsehinder kan det inverka på till exempel tal, syn och hörsel, men detta kan förändras efter träning och habilitering. Ungefär 60 % av de drabbade har två eller fler andra funktionsnedsättningar; var fjärde har epilepsi, över hälften har utvecklingsstörning och talsvårigheter. Många lider också av samma typ av inlärningssvårigheter som vid DAMP/ADHD.

Vad som är generellt är dock att barn med CP har försenad motorisk utveckling. De flesta får mer eller mindre nedsatt muskelkontroll, men det varierar mycket. Vissa har ibland små hinder, är bara lite klumpiga, medan andra har kvar mycket lite viljestyrd motorisk aktivitet och kan knappt röra sig alls. En del med CP-skador lever ett normalt liv då de blir vuxna, vissa klarar sig inte utan hjälp från andra för att överleva.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cerebral_pares

Som jag skrev tidigare gick jag i skola med en kille med en CP-skada. Jag kommer ihåg att hans mamma kom till skolan och berättade för oss om hans handikapp, så vi skulle förstå. Jag kan inte minnas (men kan ju minnas fel) att jag hörde någon i vår klass kalla honom j*vla CP eller något liknande någon gång. Han var som oss andra. Jag upplevde inte att han blev mer eller mindre utsatt än någon av oss andra.

Barn lär sig av barn. Gör man ingen stor grej av ett handikapp, tror jag inte att det blir det heller. Men jag tror det är viktigt att inte skilja dessa barn från vanliga samhällsgrupper. Det är viktigt att de får vara "en i mängden" och kanske inte sätts i en specialskola (om denne har tillräcklig förmåga att gå i en vanlig skola). Annars lär vi både barnet med handikappet, och de andra, att denne ska hållas utanför och inte är som vi andra. Vi skapar då en rädsla och okunskap som gärna tar form i att handikappet görs till skällsord.

Kom gärna med förslag på saker att skriva om, har slut på idéer för tillfället.

BTW: prova googla DAMP (bilder), så ser ni vad många som verkar ha diagnosen utan att blivit utredda..  

Ha en fortsatt trevlig måndag! 

Lyssnade på "Äntligen Morgon" på Mix Megapol i morse. Där tog dom upp frågan som varit aktuell till och från i flera år; Om barn blir aggressiva av att spela TV-spel?

Ja säger jag direkt. Behöver kanske inte ta till våld, men när jag var yngre och vi hade TV-spel, bråkade vi barn enormt mycket om det. Därför tog våra föräldrar bort det. Jag tror även att barn har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Barn förstår inte ironi och brer gärna på historier genom sin fantasi. Inget fel i det, det är barn vi pratar om. Men det säger väl en hel del? Dom har heller inte samma erfarenhet och vett som en vuxen människa har. Hur många har inte sagt "det händer inte mig" när de var i tonåren t.ex.? Det är en typisk sak att säga för att man som tonåring är "odödlig".

Sen tror jag att olika spel ger olika konsekvenser på barnen. Man ska respektera åldersgränser, speciellt på våldsamma spel, de finns av en anledning.

Största problemet tror jag ändå är beroendet och begäret som byggs upp. "Jag MÅSTE spela". Men man kan inte klandra ett barn, det är föräldrarna som har ansvaret. Som förälder ska man veta vad barnet spelar för spel och ta ställning till om det är lämpligt eller inte. Som förälder ska man också sätta gränser, som tider.

Jag vet själv att jag kan bli otrevlig om jag blir störd när jag spelar, min man blir det, min bror.. ja alla jag känner som spelar blir nog det.. Men det har att göra att man är inne i det man gör, inte att spelet skulle vara våldsamt. Jag kan spela allt från tetris till bowling på wii, men inget våldsamt, ändå blir jag otrevlig när jag blir störd. Är det att bli aggressiv? Fungerar barn lika? De jag tog som exempel är alla vuxna..

När jag gick på lågstadiet visades en serie på TV som hette Power Rangers. TV-serien handlar om en grupp tonåringar som har en så kallad morpher som ger dem superkrafter att slåss mot onda varelser. Alla Rangers har också en zord (en robot) som kan sättas ihop med andra zords och bli en megazord. Tittaren får också följa med i deras vardagsliv i skolan och på fritiden. http://sv.wikipedia.org/wiki/Power_Rangers

Serien slutade sändas då en flicka i Norge blivit ihjälsparkad av barn som sa sig vara inspirerade av serien. Jag vet människor som jobbar/jobbade i skolan under denna tid som sa att barnen ofta lekte Power Rangers och upplevde att våldet ökade bland barnen.

Barn leker ofta det dom ser på TVn, såklart leker dom även spelen dom spelar. Det är skadligt för barn att sitta för länge framför en TV eller dator. Man kan få fysiska problem av för mycket stillasittande, man kan skapa ett beroende. Men skapar det aggressioner? Frustration byggs upp, man vill inte bli störd i sin koncentration, man är inte fysiskt aktiv vilket också kan bidra till en kroppslig stress och rastlöshet.. Finns säkert mycket mer också.

Nu har jag endast tagit upp de negativa sidorna, för jag tycker de överväger.

Jag svarar JA på frågan, men den egentliga frågan borde vara om det är någon skillnad beroende på vilket spel barnen spelar?

Trevlig dag!

Ett barn blir alltid till på samma sätt; ett ägg blir befruktat av en spermie och efter 9 månader föder kvinnan ett barn. Det betyder inte att alla föräldrar får sitt barn på det sättet.

Ofrivillig barnlöshet kallas det inom sjukvården när ett par under ett år försökt att bli med barn utan att lyckas. Den allmänna rekommendationen är att söka hjälp efter ett år.

Om någon av er har någon sjukdom eller skada som påverkar till exempel äggledarna eller spermieproduktionen bör ni kontakta sjukvården direkt för råd och utredning.

Läs mer på:

http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Svart-att-fa-barn/Fragor-och-svar-om-provrorsbefruktning-IVF/

Provrörsbefruktning (IVF) är ett alternativ. Då befruktas ägget och spermien utanför kvinnans kropp, sedan förs det befruktade ägget in i livmodern. Detta kan även ske med ägg- eller spermiedonator. Man kan få rätt till befruktningsförsök, men antalet försök kan variera.

Insemination är ett annat alternativ, det innebär att sperimerna överförs till kvinnan på ett konstgjort sätt. Alltså på ren svenska: inte via mannens könsorgan. Detta kan göras med eller utan stimulering av äggstockarna som man gör om man inte har regelbunden ägglossning. Lesbiska par som önskar barn, använder sig av insemination om ingen medicinsk åkomma finns hos kvinnan.

Läs mer på:

http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Svart-att-fa-barn/Ofrivillig-barnloshet/

Nästa alternativ är adoption. Adoption är en lång process som börjar med en utredning av kommunen för att se om man är lämpad. Även ensamstående kan söka men det är färre länder som adopterar bort till ensamstående föräldrar, barnen är oftast lite äldre (från ca 3 år) eller är handikappade och kraven är ibland lite högre. Ex. på det är Indien som tycker det är särskilt viktigt med bl.a god hälsa och närhet till släktingar. Kenya är det fördel att redan ha barn. Kina vill att man ska ha barn- eller sjukvårdsrelaterat yrke och god ekonomi. I de flesta fall vill man inte att föräldern ska vara 40 år äldre än barnet.

http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Ensamstaende/

Här kan du läsa mer om processen att adoptera: http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionsprocessen/

Att adoptera är absolut inte lätt. Utredningen tar lång tid, och när den väl är färdig kan man få vänta ytterligare några år då köerna är långa. Man ställer höga krav på de blivande föräldrarna, men kraven är olika hårda beroende på vilket land man adopterar ifrån. Jag har inte hittat något land där endast sambos räcker, man ska vara gifta om man adopterar som ett par. Vissa länder kräver dessutom att man ska ha varit gift ett visst antal år. Även minimi- och maximiålder kan finnas.

Vilket sätt man än väljer att skaffa barn på, kan det bli kostsamt. Vid IVF kan behandlingen kosta flera tusen kronor. Vid adoption får man räkna med ca 80-190 000 kr. Dessutom är det psykiskt påfrestande av väntan och ovetskapen.

Man kan dock få tillbaka en del av pengarna genom försäkringskassan.

Vi hade turen att inte ha några problem att skaffa barn. Många andra har inte heller problem att skaffa barn. "Vem som helst kan skaffa barn"- i alla fall om man kan få dem på naturlig väg, eller har gott om pengar. Lite komiskt känns det när så höga krav ställs på adopterande föräldrar, när inga alls ställs på dem som får sina barn helt på eget bevåg. Spelar ingen roll om du är arbetslös och skaffar barn naturligt, eller om du är betydligt äldre än "normalt".

God natt!

Blev inspirerad häromdan när en bild lades ut på Facebook. En bild på en ny Barbie-docka. Hon har rosa hår och tatueringar. Tokidoki Barbiedoll har kommit i begränsad upplaga för de vuxna samlarna. Hon såldes för 50 dollar, men säljs nu på eBay för betydligt mer. Lägsta pris jag hittade på henne var 130 dollar, men då pågår budgivningarna.

Jag älskar Barbie. Jag skulle lätt kunna bli samlare av Barbie om jag bara hade haft pengarna. Jag har alltid varit galen i Barbie, och kommer förmodligen alltid att vara. Och varför är jag det då? Jo för att hon är otroligt vacker i alla sina utföranden. Hon förändras efter åren, efter den tid som är nu. Hon har en stil som passar alla. Modemedveten, barnälskare, djurälskare, rockig.. you name it.

Jag och min bästa barndomsvän älskade våra Barbies och lekte alltid med dom. Vi ville vara fina precis som våra Barbies men vi hade aldrig en tanke på att hennes kroppsbyggnad var oproportionerlig. Smal midja och stora tuttar- så såg ju varenda kvinna ut på TV också. Att någon skulle mäta henne och göra om måtten för att matcha en människa, existerade inte för oss. Att hon inte skulle kunna gå för att fötterna var för små, hon skulle sakna revben och ha svår anorexia. Så tänkte inte vi, hennes fötter måste ju se ut så, annars kan hon inte ha högklackade skor.

När jag var liten visades 4011 miljoner såpor på TV. Tre kronor, Rederiet, Skilda Världar, Vänner och Fiender.. Jag och min bästis älskade dessa såpor. Tre kronor var min absoluta favorit. Och vad har då detta att göra med våra Barbies? Jo det ska jag tala om: Vi lekte dessa såpor med våra Barbies! Tjejerna och killarna på TV:n var lika snygga som våra Barbiedockor. Oftast lekte vi att jag hade en Barbie och en Ken, min kompis hade också en Barbie och en Ken. Mina dockor var ett par och hennes dockor var ett par. Men så började hennes Ken träffa min Barbie, kröp in genom fönstret och var otrogen (ja vi lekte att de hade sex). Min Ken träffade samtidigt hennes Barbie. Barn blev till och minst lika mycket intriger som i såporna.

Självklart visste inte våra föräldrar om att vi lekte på detta sätt.

Vart vill jag då komma med detta? Jo att jag upplever att TV:n, och det som visas på TV:n är ett betydligt större problem än en docka.

Barbie har alltid blivit kritiserad, och blir det även denna gång. Föräldrar vill inte uppmuntra barn till att vilja tatuera sig och många relaterar tatueringarna till droger. Samtidigt är det många föräldrar som själva har tatueringar, som är minst lika upprörda över att dockan överhuvudtaget kritiseras. Gammalmodigt att kritisera en modern docka? Avgör själva men för mig är det givet att Tokidoki bara följer sina föregångares exempel. Hon utvecklas med tiden. Titta på t.ex Lady Gaga, Pink, Gwen Stefani eller Katy Perry, alla ungar vet vilka dom är. Man vet aldrig vad dom ska komma i för kläder, frisyrer eller hårfärger. Dom är dagens modeikoner och Tokidoki Barbiedoll blir motsvarande ikon inom dockor.

Om inte annat tycker jag att det är lite väl stor uppståndelse för en samlardocka, hon är inte ens till för barn.

http://www.brandchannel.com/home/post/Tokidoki-Tattoo-Barbie-Controversy.aspx

I'm a Barbie girl in the Barbie world
Life in plastic, it's fantastic
You can brush my hair, undress me everywhere
Imagination, life is your creation

Hörs!

Julen är över för denna gång, men som jag gör varje år, har många tankar gått till de barn i världen som är utsatta på något sätt. Barn i hela världen som lider på ett eller annat sätt, och som blir extra påminda om det under julen. Vissa barn har inte rent vatten, andra barn får inga julklappar för föräldrarna har inga pengar, en del barn önskar att alkohol och droger utplånas från jordens yta.

Mycket ska hinnas med innan julen väl är här; matlagning, julklappsköp, julklappsinslagning, städning m.m De flesta jag känner vill ha en "perfekt" jul. För mig är det perfekt när jag får träffa släkt och vänner, de blir glada över julklapparna jag köpt med omtanke, den underbara maten och lyckan i barnens ögon. Men jag är människa jag också, jag skäller på min son för jag är stressad över allt som ska hinnas med innan, jag skäller lika väl på min man och tycker att allt går emot mig och ingen hjälper till.

Jag älskar att ge bort julklappar till mina nära och kära. Jag försöker att inte bry mig om att vara rättvis. Nån kan få något för 20:- och en annan för 150:-. Jag vill ge bort presenter med en tanke bakom. Vi ger ofta bort julklappar som handlar om vår son, dagiskort blev det i år, förut hand- och fotavtryck. Det uppskattas och är inte så dyrt. Julen blir vad man gör den till och jag har lärt mig från barnsben att uppskatta det jag får.

Jag minns när mamma hade vinterkräksjukan under julen, det var allt annat än perfekt. alla planer gick i stöpet. Men i år blev det perfekt. Jag fick min perfekta jul fastän min man hade (typiskt) vinterkräksjukan sista veckan, vilket gjorde att jag inte hann allt. All mat jag hade tänkt göra, storstädning etc.. Nej, långt ifrån allt jag hade tänkt mig blev gjort. Men vad gjorde det? Vi skulle inte fira jul hemma i alla fall. Lite smuts i hörnen. Vi svälter inte i alla fall.

För mig ska julen kretsa kring barnen, så är jag uppvuxen. Min mormor (och även morfar när han levde) är nykterist. Även min mamma har varit nykterist under perioder av sitt liv, som när vi var små t.ex Alkohol på julbordet har inte varit aktuellt hos oss. Kanske att man tar en öl till maten, men ingen har ens varit berusad. Det vill jag föra vidare för det är en viktig punkt om julen verkligen ska vara barnens helg.

När vi dricker förändras våra personligheter och barnen förstår inte vad som händer, dessutom luktar alkohol starkare än man ibland kan tro. Jag har haft hund sedan jag var 10 år och två av tre av mina hundar har reagerat starkt på okända människor som druckit alkohol. Om en hund reagerar med att morra, backa, bita- hur tror ni då det känns för ett litet barn? Inte nog med detta så har vi även bakfylledagen. Mamma och /eller pappa ligger i sängen halva dan och tycker synd om sig själv, orkar inte göra något och barnen ska vara knäpptysta p.g.a självförvållad huvudvärk. Är det barnens jul?

Jag är inte nykterist. Jag dricker ibland. Jag har druckit när min son varit med. Men endast vid två mycket speciella tillfällen. Min son har ingen av gångerna reagerat (vad vi sett) på att vi druckit i hans närhet. Men jag är rädd ändå. Jag föredrar att skaffa barnvakt. Mest för den enkla anledningen: "tänk om något händer!" För tänk om det gör det, tänk om min son får en allergichock, blir hundbiten, påkörd, ramlar och slår huvudet ordentligt.. ja vad som helst. Vem ska då kunna köra till sjukhuset? "Vi kunde inte ta oss till sjukhuset för alla hade druckit, väntade på ambulansen men när den väl kom var det försent" Tänk om man skulle behöva leva med det resten av livet, bara för att man druckit lite alkohol. Skulle det vara värt det? ALDRIG!!!

Dom två gångerna vi drack när vår son var med, fanns det andra på festen som var nyktra.

Men just julen ska vara barnens. Och i barnens värld finns inte alkohol.

http://vitjul.se/

Friskola, egentligen fristående skola, är i svenskt skolväsen en skola med annan ägare än stat, landsting eller kommun. Svenska friskolor är skattefinansierade med skolpeng. En skola som helt eller delvis finansieras med elevavgifter kallas privatskola. Taget från http://sv.wikipedia.org/wiki/Friskola

Alltså det enda som skiljer en privat skola från en friskola är att friskolan får skattepengar. Har man sitt barn på en privat skola betalar man avgifter från egen plånbok.

Vad skiljer då en friskola från en kommunal skola, annat än vem som äger den?

Ofta har friskolorna en form av inriktning. T.ex Prolympia är inriktad på sport, Engelska skolan på engelska.

I Sverige har vi skolplikt, vilket innebär att alla barn måste gå i skolan. Om jag väljer att mitt barn ska gå på t.ex Engelska skolan och barnet börjar där men missköter sig på något vis, då får man som alltid, ha möten med lärare etc. På dessa möten kan de inblandade från skolan då trycka på att mitt barn exempelvis inte passar in på deras sätt att lära ut. Barnet passar inte, alltså är det bättre att byta. Översatt till ren svenska: Vi vill inte ha ditt problembarn så vi vill slänga ut er.

Så vad händer då? Jo eftersom vi har skolplikt så får barnet börja på en annan skola, oftast går man kanske tillbaka till den kommunala skolan barnet gick på från början om man ändå var nöjd med den. (Många byter just för att friskolorna är inriktade och barnet kan utvecka t.ex språkkunskaperna mer)

"Ja det är väl inte så farligt tänker du? Såklart det går till så" MEN det många inte vet är att skattepengarna, eller elevpengen som det kallas, som skolan får vid terminens början, inte följer med barnet. Alltså, mitt barn börjar på Engelska skolan vid terminsstart. Engelska skolan får då pengar för mitt barn men sedan "tvingas" mitt barn sluta, barnet börjar på kommunal skola som då har hand om mitt barn utan resurser för det.

Kommunala skolor som har det knapert med pengar redan. Kommunala skolor som inte kan slänga ut barn på samma sätt. Nu kanske du tänker "Men vadå slänga ut? Barnet blir inte utslängt bara för att lärarna säger att barnet inte passar in på deras skolverksamhet" Nej, kanske inte.. Men seriöst, skulle du vilja ha kvar ditt barn på den skolan efter dom orden? För mig är det att ge foten på ett "snällare" sätt.

Varför gör man då på detta sätt? Varför finns det ett "mellanting" inte kommunal skola, men inte privat skola. Ett mellanting. Varför kan man inte ha kommunala skolor med inriktningar om det efterfrågas?

Och varför denna klasskillnad? Många tycker att deras barn går i en finare skola för att dom valt en friskola. Läs denna insändare så ser du att fler än jag reagerat på det: http://gd.se/insandare/1.4208707-kort-sagt

Vill vi ha klasskillnader i Sverige? Är det sånt vi strävar efter? "Jag är finare än dig" Dessutom är det en falsk klasskillnad. Ni betalar inte fetaste avgiften för att erat barn ska gå i en bra skola. Vem som helst kan välja en friskola, fattig som rik!