I slutet av förra terminen gjorde jag ett arbete tillsammans med Frida och Marie. Arbetet handlade om folkmorden i Rwanda.

Jag hade hört talas om det, men ingen fakta. Jag hade hört talas om folkmorden i Rwanda, men ingenting mer. INGENTING. Och det är fler än jag som står/stod helt utan kunskap om en enorm händelse som utspelade sig så sent som 1994. En händelse som på så många sätt påminner om förintelsen under andra världskriget. En händelse som omvärlden blundade för. Det är viktigt att sprida kunskap. Det är viktigt att berätta att ett folkmord faktiskt kunde hända igen därför tänker jag nu berätta lite.

I Rwanda finns två olika stammar, Hutuer och Tutsier. Dom har levt sida vid sida i många år utan att sett någon större skillnad på varandra. Det är västvärlden som gjort skillnaden mellan dessa folkgrupper större än den behövt vara. Rwanda har länge varit kolonialiserat av tyskarna och efter första världskriget tilldelades Rwanda till Belgien. Belgarna kom till Rwanda och gjorde väldigt stor skillnad på de två folkgrupperna; i passen skulle det stå vilken stam man tillhörde och undersökningar gjordes på dom olika folkgrupperna där man ansåg att Tutsierna påminnde mer om vita människor, än Hutuerna. Därför gav man Tutsierna mer förmåner som t.ex bättre jobb.

Ett inbördeskrig pågick i landet innan folkmordet skedde. Ett fredsavtal skrevs på men inget efterföljdes. Därför tecknades ett nytt avtal med FN närvarande för att se till att avtalet skulle följas denna gång.

På väg från mötet mördas Rwandas president, vilket Tutsierna fick skulden för, men man vet ännu inte vem den ansvarige var. Även premiärministern, som tog över efter prsidentens död, mördas tillsammans med 10 belgiska FN-soldater. Detta gjorde att FN drog tillbaka större delen av sina trupper och det blev fritt fram för Hutuerna att slakta Tutsier och Hutuer som hjälpte Tutsier.

Propaganda spreds genom radion vilket gjorde att vanliga människor drogs med i slakten. Man blev manipulerad och en rädsla byggdes upp vilket gjorde att vanliga människor började döda sina grannar och vänner. Man gjorde ingen skillnad på om det var vuxna, gamla, barn etc. alla Tutsier skulle utplånas. Det varade i 100 dagar och nästan 1 miljon människor dödades under den tiden.

FN hade fått, innan folkmordet bröt ut, ett tillförlitligt tips om vad som skulle ske. Man ville konfiskera vapnen som man visste var dom fanns, men detta tilläts inte. Man ville att fler FN-soldater skulle skickas till landet men inget sådant gjordes. FNs enda mål var att få ut alla människor som kom från andra länder.

Frankrike var det första landet som skickade trupper till Rwanda för att få stopp på folkmordet. Frankrike som stått på Hutuernas sida. Frankrike som utreds om hur inblandade dom varit i folkmordet.

En väldig massa människor får stå till svars för dessa handlingar. Så många människor att man än idag har rättegångar.

Som sagt, nästan 1 000 000 människor dödades under 100 dagar, nästan 10 000 personer per dag. Obegripligt. Och här sitter vi, och vet ingenting.

När jag läste historia på högstadiet, när vi läste om andra världskriget, poängterades alltid hur viktigt det var att berätta om det. Att man aldrig får glömma. Då känns det väldigt ofattbart att en liknande händelse skett, så sent som på 90-talet, som få vet om. De flesta jag talade med på Komvux hade hört talas om folkmordet i Rwanda, men som jag, visste ingenting om det.

Se filmen Hotel Rwanda som är baserad på en verklig händelse.

Nu har jag spridit min lärdom till er, och hoppas att ni sprider den vidare.

http://regeringen.se/sb/d/2279/a/181576?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk#.Tu9qX1wCRsc.facebook

Klicka på länken ovan.

När jag gick i skolan fick vi lära oss att vara källkritiska, lär man inte ut det idag? Jag tycker internet är bra, älskar google. Det går snabbt och är enkelt. Men detta är en av nackdelarna med internet. Internet används för att sprida propaganda, likt radion man använt sig av tidigare. Ser vi inte upp kommer vi bli hjärntvättade och helvetet kan bryta ut.

See u soon!

I Sverige har vi yttrandefrihet vilket utnyttjas så gott som dagligen av de flesta här. Men många länder i världen har inte yttrandefrihet. Yttrandefrihet och demokrati går hand i hand. Vi i Sverige får vara med och bestämma vilka vi tycker ska styra landet. Vi har även rätten att säga vad vi tycker (med viss begränsning som t.ex i de fall det blir hets mot folkgrupp).

Som sagt: Långt ifrån alla har yttrandefrihet. Jag undrar hur det skulle vara. Är man uppvuxen i ett land där man inte får säga vad man tycker och tänker, man kanske heller aldrig varit utanför landets gränser, ja då vet man väl inget annat. Kan man då sakna något man inte känner till?

Om jag, som är van min yttrandefrihet, skulle flytta till ett land utan demokrati och utan yttrandefrihet, hur skulle jag reagera då? Jag tror nog att man skulle vakta sin tunga, av rädsla för konsekvenserna. Men jag vet ju samtidigt vad jag går miste om, vad varje människa borde ha rätt till.

Hur är det då med människorna som flyttar till Sverige, från ett land där dom inte haft yttrandefrihet? Det borde ju bli en enorm omställning i livet! Svenskar (som är födda här) har nog en tendens att handla först och tänka sen, den mentaliteten har man nog inte om man inte har haft rätten att uttrycka sina åsikter hur som helst. Hur långt vågar man då gå med de nya rättigheterna man fått i och med flytten till Sverige? Hur mycket nyttjas den nya rättigheten? Nyttjar man den alls eller vågar man inte?

Jag läste på denna sida: http://sv.wikipedia.org/wiki/Yttrandefrihet

att yttrandefriheten kan te sig olika i olika länder. USA har till exempel inte någon motsvarighet till Sveriges lagstiftning om hets mot folkgrupp som förbjuder rasistiska budskap^[1], medan den typen av budskap är hårt reglerade i de flesta europeiska länder.

Hur mycket information om sådana detaljer får man veta när man kommer till ett nytt land? Och vad gäller för en turist? Är det ens eget ansvar att ta reda på den faktan? Känns lite skrämmande att man kan bli fängslad om man inte är påläst innan man kommer till ett annat land. Tur vi har Amnesty i alla fall!

Sammanfattning: Mycket tar vi för givet i Sverige, yttrandefriheten (eller friheten över huvudtaget) är en av sakerna. Prova tänk tanken att inte få säga dina åsikter, prova att inte säga något i situationer du normalt sett skulle ha uttryckt dig. Hur känns det då? Och nästa gång du åker utomlands, kolla upp vilka lagar som gäller angående yttrandefriheten! Det säkra före det osäkra.

Till nästa gång undrar jag: Hur många judar känner du? Eller har pratat med? Träffat?

Trevlig kväll!