Jag verkar vara expert på att misslyckas! Efter en vecka i sängen med influensa känner jag att jag inte orkar ta tag i nånting längre.

Jag blir otroligt påverkad av andra människors energi, vilket jag upplever alltför ofta inte är till någon fördel. Jag hann knappt bli frisk så åkte Niklas på magkatarr. Och med hans databeroende, är han tyvärr (fortfarande) inte till någon "hjälp". Vi drar nog ner varandra i träsket.

Tvätthögen har vuxit till mount everest, dammråttorna skrämmer bort hunden och hallen ser ut som ett förråd! Ändå sitter jag här och skriver. Och Niklas sitter vid sin dator. Effektivt, NEJ!

Jag vet inte hur han känner. Jag orkar inte ta reda på det heller. Är så trött hela tiden. Räcker med mina egna känslor. Jag orkar inte bry mig.

Jobbigt att kliva upp ur sängen. Jobbigt att gå till dagis. Jobbigt att leva.

Den lilla kraft jag har går till Max. Mitt hjärta. Mitt allt. Ändå får även han utför mina deppiga känslor. En mamma med dåligt tålamod. En mamma med dåligt samvete för hon inte orkar göra vardagliga saker, varken med honom eller i hemmet. En mamma som lägger all skuld på sig själv fastän vi är två vuxna i vårt hushåll. En mamma som ibland känner sig ensamstående med två barn..

Känns lite uthängande mot Niklas. Men det är så jag känner idag. Imorgon kan det kännas annorlunda. Men det är inte bara honom det hänger på. Det hänger lika mycket på mig, och jag vet att jag kan vara väldigt krävande. Men när jag ber honom göra 100 saker, gör jag inte det för att vara elak eller bossig, jag gör det för att jag vill att vårat hushåll ska fungera normalt och för att han ska komma bort från datorn.

Jag funderar på att söka hjälp åt honom, hjälp mot hans databeroende. Jag tycker alltför ofta att han beter sig som en 15-åring. En tonåring som inte lärt sig att ta ansvar, som inte behöver göra nåt annat än att sitta vid datorn. Så har ni några tips, tar jag gärna emot dom. Men nu vill jag ha professionell hjälp, för när vi försöker själva hamnar vi uppenbarligen bara på ruta ett igen.

Efter att jag varit sjuk, gick jag över till syrran och vägde mig. Hade gått ner 0,1 sedan sist. Bra tänkte jag, då känner man sig inte totalt misslyckad. Men sen har jag fortsatt varit orkeslös och inte orkat börja om med promenader och ordentlig mat. Och som vanligt när jag känner så här, börjar jag tröstäta. Nu vågar jag inte väga mig.

Jag har haft ett sjukt förhållande till mat alldeles för länge. När jag gick på högstadiet var jag underviktig och fick gå på extra kontroller för min vikt. Det gick rykten om att jag hade ätstörningar för jag åt nästan aldrig i skolan. Jag åt heller inte frukost. Men jag själv såg det aldrig som ätstörningar eftersom jag åt efter skolan. Men ofta åkte man till stan och tryckte i sig nåt flottigt, och det blev även mycket godis och chips. Jag trodde att ätstörningar var när man kräktes. Men du behöver inte kräkas för att ha en ätstörning, det har jag förstått i efterhand.

När jag sedan flyttade till Uppsala var jag tvungen att handla och ta tag i alla sådana saker själv. Inga föräldrar som kunde hindra mig att köpa pizza eller chips. Gick upp ca 10 kg första året. Nu kan jag inte sluta.

Jag minns mina höftben sticka ut, idag ligger dom väl inbäddade. Min platta perfekta mage som idag sticker ut åt alla håll och kanter. Mina push-up BHar som gjorde att tuttarna var upptryckta i hakan, får knappt plats i en BH längre. Mina färgskrikande kläder som ibland visade alldeles för mycket hud. Idag kan jag bara sukta efter det.

Ibland får jag lust att stoppa fingrarna i halsen. Kräkas. Kräkas upp all jävla skit jag stoppar i mig. Ibland känns det som en enkel utväg fastän jag vet att det inte är det. Det blir en livslång sjukdom med mycket lidande. Därför gör jag det inte. Men jag tänker på det.

Jag avundas dom som lyckas. Dom som orkar ta tag i sitt liv och gör det hela vägen. Dom som har gymmet som ett andra hem. Dom som äter normalt. Dom som inte trycker i sig en hel chipspåse. Dom som nöjer sig med lite, men kan leva ändå. Dom som passsar i nästan vilka kläder som helst. Dom som får fin hy på köpet. Dom som gör det på rätt sätt.

Varför kan inte jag? Varför blev jag sjuk när jag hade kraft och lust? Varför fungerar inget av det jag försöker med?

Jag kan allt i teorin. Jag peppar mina vänner och familj som försöker. Jag berättar för dom att vara positiv. Jag ställer upp för dom. Jag vet allt i teorin, men jag fixar inte att göra det i praktiken.

Jag hatar våran lägenhet. Vi har alldeles för mycket prylar och ingen orkar ta tag i det. Allt står och skräpar. Men vem orkar göra nåt när man vantrivs? När man inte ser ett slut på eländet? Allt hänger ihop. Jag orkar inte gå ner i vikt. Jag orkar inte städa. Jag hatar att laga mat. Jag orkar inte tjata. Jag orkar inte rensa. Jag orkar inte ens ta mig härifrån. Känns som att allt blir försummat. Allt läggs på hög. Inget ligger där det ska. Vet ni att jag t.o.m har julgardinerna kvar i sovrummet! Det är tragiskt.

Jag försöker göra små förändringar. Jag försöker prioritera min hälsa och mitt eget välbefinnande, för jag vet att hela min familj vinner på det. Så igår färgade Frida håret på mig. Nu har jag mörkt hår istället för det fula blonda med en ful utväxt. Ibland behövs så lite för att man ska må lite bättre. Kanske därför jag känner mig extra deppig idag, eftersom jag trodde jag skulle må mycket bättre..

Jag vill bara gråta ibland. Jag saknar mig själv. Den jag var. Jag är trött på fasaden jag byggt upp. "allt är bra, jag mår bra, jag trivs med mig själv. Man ska älska sig själv och det gör jag" Nej det gör jag inte. Jag mår inge bra och jag hatar mig själv. Jag hatar fasaden, jag hatar min kropp, jag hatar pengar, jag hatar vår lägenhet, jag hatar den bittra människa jag blivit och jag hatar att känna mig som en dålig mamma.

Varför kan man inte bara få lite flyt? Nej, jag har t.o.m blivit glömsk! Jag gör ingenting på dagarna, ändå glömde jag att anmäla mig till högskoleprovet. Fastän jag skrivit på facebook att inte glömma det. Jag har all tid i världen att göra saker rätt, ändå blir allt bara fel.

Nu vet jag inte vad jag ska göra för att gå ner i vikt.. Skulle vilja vara med på biggest loser, men det är jag för smal för istället. Tänk om man hade ett gym i huset, en personlig tränare och en egen kock- då skulle jag va snyggast på stranden i sommar! Träna varje dag och alltid äta rätt. Lära sig att göra allt detta. Lära sig att stå emot frestelser och lära sig vad man kan ta till istället. Nej. Fredag, lördag och söndag= Gotta hela dagarna. Det känns inprintat i skallen på mig.

Jag älskar min familj över allt annat på hela jorden, ska försöka göra ett nytt ryck, för både deras och min skull. Känns bättre nu när jag fått skriva av mig allt.

Nu ska jag sminka mig (och prova nya mascaran jag köpte igår), då känner man sig finare och fräschare. Sen blir det korvstroganoff till middag.

Ha en fortsatt trevlig dag.

 

syrran

20 februari 2012 13:58

Wow, jag visste att det var nått, men inte att det var såhär illa..
Shit gumman :(
Vi får hjälpas åt, peppa och försöka tvinga ut varandra. Du kan ju komma hit och låna mina prylar, skulle vara bra om jag oxå kom igång igen (jag som har ett helt litet gym hemma och verkligen inte kan komma undan, skiter i det helt enkelt)
Vi kan ju sätta fasta tider så kanske det blir lättare?
Börja med att byta gardiner ;p

Anna

24 februari 2012 11:23

Det känns bättre nu. Har pratat med Niklas och vi ska försöka bättra oss. Då kommer orken till att ta tag i vikten komma automatiskt. Bara det att hallen nu är normal igen, gör att det känns mycket mycket bättre. Ibland är det så lite som behövs. Tagit ner gardinerna, men inga nya har kommit upp än.. hellre inga alls än julgardiner! :P haha!
Svårt att ha rutin på promenaderna när varje dag ser så olika ut, både för dig och mig.. Men det är ju som du säger, vi får hjälpa varandra. :)

 

Carita

20 februari 2012 15:10

Hej gums! Man älskar inte sin man varje dag. Så är det men det innebär inte att man inte gör det imorgon =) sen vet jag fler med datorberoende...tro mig..du är lååååångt ifrån ensam!
Kramar i massor till dig <3

Anna

24 februari 2012 11:27

Jag älskar honom VARJE dag. Det råder det ingen tvekan om. Men jag orkar inte alltid dra lasset för oss båda. Jag ser redan stora framsteg så det känns skönt. Jag har även sagt att om han inte lyckas denna gång tänker jag kontakta nåt beroendecenter (eller vad det nu kallas för), så vi får hjälp. Det var han med på. :)

 

Matilda

22 februari 2012 19:08

Tänk på att den tid Niklas sitter vid datorn kanske du ägnar åt att titta facebook i mobilen eller se på TV (eller gör något annat som han upplever är jobbigt). Det är lika illa :) Försök få bort er båda från grejerna så borde det fungera, hitta på saker ni alla tre kan göra tillsammans så att det blir som en rolig motivation att ta sig ifrån all elektronik! Ingenting fungerar när man försöker ta det den negativa vägen - vänder man på det så funkar det nästan alltid.

Plus att ditt humör försämras nog också eftersom det blir så mycket negativt på en och samma gång, ta en sak i taget och mellan de sakerna gör du något du tycker om och som är roligt - då peppar du dig själv omedvetet och hinner inte bli skitförbannad och less på allt innan du är färdig med allt det jobbiga.

Sen har jag tips för dig om träning :) Rusta har ett promenadband till salu nu på rea för 1495 kr! Jag köpte ett för några dagar sen och jag är skitnöjd. Hastigheten går från 1 km/h till 8 km/h. Det går att fälla ihop och ställa undan i ett hörn när man inte använder det, assmidigt. Så köpte jag hantlar där också, 2 kg, för 89 kr (lila dessutom, världens snyggaste färg!). Nu i början så promenerar jag i ca 5 km/h i 20 minuter och sen sänker jag farten till 3,5 km/h i 10 minuter och under de 10 minuterna så går jag med hantlarna och gör övningar med dom samtidigt. Det är riktigt effektivt och jag kan träna framför TVN - det bästa är att jag bara tränar i 30 minuter men får ändå ut sjukt mycket av det. Svetten i princip rinner av mig när jag är färdig! Sen har jag en sån där mage/ryggbänk också (kostar väl runt 2-300 kr) som jag gör 20 situps på efter att jag gått färdigt på bandet - men det är inte nödvändigt, bra för hållningen dock! :)
Det bästa är ju att jag slipper gå utanför dörren för att träna och det går så fort att jag kan ägna mig åt det varje dag utan att känna att halva dagen går åt för att ta sig till diverse gym osv.

Förresten, löpbandet håller även koll när du går på tiden, kalorierna du förlorar, hur långt du gått och hastigheten :) om du vill räkna sånt då vill säga.

Kram!

http://letitshineon.blogg.se

Anna

24 februari 2012 11:43

Som jag även nämnde i inlägget, är det inte bara hans problem jag menar, utan även mina egna. Men självklart kan fokuset hamna mer på hans problem när det är jag som skriver. Jag ser ju med mina ögon, du med dina, och Niklas med sina.
Jag vet att jag är ute på fb mycket, men det kan jag avbryta när som helst. Det kan inte han göra. Har han börjat spela i grupp så kan han inte bara hoppa ur, då blir han bannad. DÄR ligger ett enormt problem. Den som kom på dom reglerna har väl inga barn antar jag.. :P Jag får energi av att han gör en massa saker. Sitter han vid datorn flera flera timmar varje dag, orkar inte heller jag ta tag i saker. Självklart blir även jag sittandes, dock framför TVn. Jag är enormt beroende av andras energier, vilket absolut inte är till fördel för mig (inte alltid iaf), det är något jag måste jobba med. Men även det vet jag kommer förbättras när allt annat blir bättre och mer strukturerat.
Niklas nämnde att du hade köpt det. Funderade lite på det men just nu har vi nog inte råd. Möjligtvis nästa månad.. Marre har köpt ett promenadband hon också. Både jag, Max och Ebba har provat det! :P Men fastän hon bor så nära, går jag inte dit och nyttjar det.
Nu har vi iaf kommit överens om en del förändringar för att det inte ska behöva bli så här, jag tror det blir bra. :)Jag känner mig peppad över dom förändringar vi ska göra här hemma, och mår jag bra hemma, kommer det bli lättare att ta tag i mig själv igen också.
Tack för dina tips. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senast jag skrev ett inlägg var nyårsafton 2015, alltså lite mer än ett år sedan. Egentligen är det väl inte så mycket som hänt, livet kretsar kring familj och jobb för det mesta.   I höstas började Maxen 1an, det var väl troligtvis vår familjs s...

idag är det sista dagen på 2015 och jag kan sammanfatta året med att jag är precis där jag vill vara. Jantelagen- släng dig i väggen, det är JAG som gjort att jag är där jag är. JAG har påverkat det som går att påverka: Jag avslutade mina studier, f...

.. Och här är det fortfarande tomt på ljusstakar och pynt! :/ Vi som brukar pynta i god tid innan första advent eftersom julen är så mysig. Har inte hunnit nånting än då jag varit på utbildning i Stockholm i tre dagar och jag vägrar låta Niklas pynta...

Förbereder så mycket jag kan innan jag påbörjar min anställning. Jag har anmält medlemsskap till facket och a-kassan. Jag valde Jusek efter lite jämförelser på nätet och samtal med Sofie från min klass. Det blir nog bra. Jag har äntligen tagit tag i ...

Den 14e oktober påbörjar jag min anställning på arbetsförmedlingen kundtjänst i Söderhamn. Jag är så glad och förväntansfull! Jag tror att arbetsförmedlingen är exakt rätt ställe för mig att vara på nu efter studierna. ...