Alla inlägg under februari 2012

Av Anna - 24 februari 2012 11:47

Här får vi aldrig vara friska!   Igårkväll fick Max feber, dock var det lite på gränsen.. Han fick vara hemma idag. Jag hoppades på att det bara skulle vara en liten släng eftersom han var feberfri imorse.. Men nej då. För en stund sedan var han uppe i 38,6. ÅÅÅÅHHH!!!!! Blir en trökhelg alltså. Bläää!! Men man lär ju gilla läget, så är livet som förälder.   Och det skulle jag inte byta bort mot något annat i hela världen!!  


Efter förra inlägget pratade jag med Niklas och vi ska försöka göra en massa förändringar här hemma. Jag tror det blir bra. Känns bra än så länge iaf. Hallen är fixad och julgardinerna är ett minne blott! Känner mig redan mycket gladare och piggare. Märker på Niklas också, att han verkar gladare. Det känns som en nystart, speciellt med mitt mörka hår!   Haha!


 


Igår var jag på språng hela dan: Lämnade Max på dagis, gick på två timmars promenad med Malte, var hemma en timme, åkte till arbetsförmedlingen, gick hem till Frida- färgade håret på henne, sprang in på Åhlens och köpte sminkborttagning, åkte hem. Typ så såg det ut.. Sen somnade jag i soffan när jag och Niklas kollade på film.


Över till nåt helt annat:

För ett tag sen hamnade jag i diskussion om "hen" på fb. Efter det såg jag även en debatt om det på "kvällsöppet". Ordet i sig skiter jag fullständigt i. Tycker dock att "hon" tillhör min identitet.. Argumenten bakom ordet är det jag reagerar på och tycker är sjukt naivt. "ett mer jämställt land", problemen ligger inte i om man säger han, hon eller hen. Problemen ligger i att vi behandlar alla olika, men alla har olika förutsättningar också. Problemen försvinner inte av att vi byter ut ett ord.

Jaja, det ska jag ta upp lite mer grundligt en annan dag.


Ha en trevlig dag, och håll er friska!!

ANNONS
Av Anna - 20 februari 2012 11:33

Jag verkar vara expert på att misslyckas! Efter en vecka i sängen med influensa känner jag att jag inte orkar ta tag i nånting längre.


Jag blir otroligt påverkad av andra människors energi, vilket jag upplever alltför ofta inte är till någon fördel. Jag hann knappt bli frisk så åkte Niklas på magkatarr. Och med hans databeroende, är han tyvärr (fortfarande) inte till någon "hjälp". Vi drar nog ner varandra i träsket.


Tvätthögen har vuxit till mount everest, dammråttorna skrämmer bort hunden och hallen ser ut som ett förråd! Ändå sitter jag här och skriver. Och Niklas sitter vid sin dator. Effektivt, NEJ!


Jag vet inte hur han känner. Jag orkar inte ta reda på det heller. Är så trött hela tiden. Räcker med mina egna känslor. Jag orkar inte bry mig.


Jobbigt att kliva upp ur sängen. Jobbigt att gå till dagis. Jobbigt att leva.


Den lilla kraft jag har går till Max. Mitt hjärta. Mitt allt. Ändå får även han utför mina deppiga känslor. En mamma med dåligt tålamod. En mamma med dåligt samvete för hon inte orkar göra vardagliga saker, varken med honom eller i hemmet. En mamma som lägger all skuld på sig själv fastän vi är två vuxna i vårt hushåll. En mamma som ibland känner sig ensamstående med två barn..


Känns lite uthängande mot Niklas. Men det är så jag känner idag. Imorgon kan det kännas annorlunda. Men det är inte bara honom det hänger på. Det hänger lika mycket på mig, och jag vet att jag kan vara väldigt krävande. Men när jag ber honom göra 100 saker, gör jag inte det för att vara elak eller bossig, jag gör det för att jag vill att vårat hushåll ska fungera normalt och för att han ska komma bort från datorn.


Jag funderar på att söka hjälp åt honom, hjälp mot hans databeroende. Jag tycker alltför ofta att han beter sig som en 15-åring. En tonåring som inte lärt sig att ta ansvar, som inte behöver göra nåt annat än att sitta vid datorn. Så har ni några tips, tar jag gärna emot dom. Men nu vill jag ha professionell hjälp, för när vi försöker själva hamnar vi uppenbarligen bara på ruta ett igen.


Efter att jag varit sjuk, gick jag över till syrran och vägde mig. Hade gått ner 0,1 sedan sist. Bra tänkte jag, då känner man sig inte totalt misslyckad. Men sen har jag fortsatt varit orkeslös och inte orkat börja om med promenader och ordentlig mat. Och som vanligt när jag känner så här, börjar jag tröstäta. Nu vågar jag inte väga mig.


Jag har haft ett sjukt förhållande till mat alldeles för länge. När jag gick på högstadiet var jag underviktig och fick gå på extra kontroller för min vikt. Det gick rykten om att jag hade ätstörningar för jag åt nästan aldrig i skolan. Jag åt heller inte frukost. Men jag själv såg det aldrig som ätstörningar eftersom jag åt efter skolan. Men ofta åkte man till stan och tryckte i sig nåt flottigt, och det blev även mycket godis och chips. Jag trodde att ätstörningar var när man kräktes. Men du behöver inte kräkas för att ha en ätstörning, det har jag förstått i efterhand.


När jag sedan flyttade till Uppsala var jag tvungen att handla och ta tag i alla sådana saker själv. Inga föräldrar som kunde hindra mig att köpa pizza eller chips. Gick upp ca 10 kg första året. Nu kan jag inte sluta.


Jag minns mina höftben sticka ut, idag ligger dom väl inbäddade. Min platta perfekta mage som idag sticker ut åt alla håll och kanter. Mina push-up BHar som gjorde att tuttarna var upptryckta i hakan, får knappt plats i en BH längre. Mina färgskrikande kläder som ibland visade alldeles för mycket hud. Idag kan jag bara sukta efter det.


Ibland får jag lust att stoppa fingrarna i halsen. Kräkas. Kräkas upp all jävla skit jag stoppar i mig. Ibland känns det som en enkel utväg fastän jag vet att det inte är det. Det blir en livslång sjukdom med mycket lidande. Därför gör jag det inte. Men jag tänker på det.


Jag avundas dom som lyckas. Dom som orkar ta tag i sitt liv och gör det hela vägen. Dom som har gymmet som ett andra hem. Dom som äter normalt. Dom som inte trycker i sig en hel chipspåse. Dom som nöjer sig med lite, men kan leva ändå. Dom som passsar i nästan vilka kläder som helst. Dom som får fin hy på köpet. Dom som gör det på rätt sätt.


Varför kan inte jag? Varför blev jag sjuk när jag hade kraft och lust? Varför fungerar inget av det jag försöker med?


Jag kan allt i teorin. Jag peppar mina vänner och familj som försöker. Jag berättar för dom att vara positiv. Jag ställer upp för dom. Jag vet allt i teorin, men jag fixar inte att göra det i praktiken.


Jag hatar våran lägenhet. Vi har alldeles för mycket prylar och ingen orkar ta tag i det. Allt står och skräpar. Men vem orkar göra nåt när man vantrivs? När man inte ser ett slut på eländet? Allt hänger ihop. Jag orkar inte gå ner i vikt. Jag orkar inte städa. Jag hatar att laga mat. Jag orkar inte tjata. Jag orkar inte rensa. Jag orkar inte ens ta mig härifrån. Känns som att allt blir försummat. Allt läggs på hög. Inget ligger där det ska. Vet ni att jag t.o.m har julgardinerna kvar i sovrummet! Det är tragiskt.


Jag försöker göra små förändringar. Jag försöker prioritera min hälsa och mitt eget välbefinnande, för jag vet att hela min familj vinner på det. Så igår färgade Frida håret på mig. Nu har jag mörkt hår istället för det fula blonda med en ful utväxt. Ibland behövs så lite för att man ska må lite bättre. Kanske därför jag känner mig extra deppig idag, eftersom jag trodde jag skulle må mycket bättre..


Jag vill bara gråta ibland. Jag saknar mig själv. Den jag var. Jag är trött på fasaden jag byggt upp. "allt är bra, jag mår bra, jag trivs med mig själv. Man ska älska sig själv och det gör jag" Nej det gör jag inte. Jag mår inge bra och jag hatar mig själv. Jag hatar fasaden, jag hatar min kropp, jag hatar pengar, jag hatar vår lägenhet, jag hatar den bittra människa jag blivit och jag hatar att känna mig som en dålig mamma.


Varför kan man inte bara få lite flyt? Nej, jag har t.o.m blivit glömsk! Jag gör ingenting på dagarna, ändå glömde jag att anmäla mig till högskoleprovet. Fastän jag skrivit på facebook att inte glömma det. Jag har all tid i världen att göra saker rätt, ändå blir allt bara fel.


Nu vet jag inte vad jag ska göra för att gå ner i vikt.. Skulle vilja vara med på biggest loser, men det är jag för smal för istället. Tänk om man hade ett gym i huset, en personlig tränare och en egen kock- då skulle jag va snyggast på stranden i sommar! Träna varje dag och alltid äta rätt. Lära sig att göra allt detta. Lära sig att stå emot frestelser och lära sig vad man kan ta till istället. Nej. Fredag, lördag och söndag= Gotta hela dagarna. Det känns inprintat i skallen på mig.


Jag älskar min familj över allt annat på hela jorden, ska försöka göra ett nytt ryck, för både deras och min skull. Känns bättre nu när jag fått skriva av mig allt.

Nu ska jag sminka mig (och prova nya mascaran jag köpte igår), då känner man sig finare och fräschare. Sen blir det korvstroganoff till middag.

Ha en fortsatt trevlig dag.

ANNONS
Av Anna - 14 februari 2012 12:11

Idag är det alla hjärtans dag så jag och Max gjorde muffins igår. Gjorde hjärtan i smeten med hjälp av karamellfärg på två stycken, men när dom gräddats var dom inte lika fina.. Tänkte därför göra cream cheese-klet till dom så det blir cupcakes.. Får se hur det går!


   


Igår gick jag även över till syrran och vägde mig. Var rädd att jag skulle gått upp eftersom jag tröståt i början av influensan.. Men blev ju tokdålig i helgen och kunde inte äta som folk så jag hade faktiskt gått ner 0,1  



Imorse när Niklas kom hem efter att ha lämnat Max på dagis, gjorde han frukost på sängen åt mig.   Vi ska äta god mat till middag och självklart muffins till efterrätt, sen blir det väl nån film till kvällen. Passar bra när man inte är på topp än.



 Nu ska jag strax gå till affären, värsta långpromenaden efter en vecka inne! Haha! *not* Take babysteps så man inte blir sjuk igen.


Ha en trevlig alla hjärtans dag!

 

Jag älskar er min underbara lilla familj!

Av Anna - 12 februari 2012 15:32

Här ligger jag i sängen med influensa. Varit sängliggandes en vecka och rådgivningen sa att jag kunde räkna med en vecka till. Tycker synd om mig själv men det finns människor som drabbas av en betydligt större olycka än jag..


Jag överlever influensan, för jag är ung och frisk i övrigt. Finns människor som inte överlever influensan. Finns människor som inte överlever cancer. Finns människor som inte överlever en bilfärd. Finns människor som inte ens överlever sin tid i magen.


Detta inlägg kommer träffa vissa vänner/bekanta i min närhet. Jag hoppas ni inte tar illa upp, i så fall vill jag att ni kontaktar mig så tar jag bort inlägget. Det är i all välmening jag skriver, för jag tänker mycket på er och det ni råkat ut för, det vill jag att ni ska veta.


En ung kille förlorade tidigt sin pappa i cancer, senare förlorade han även sin mamma. Han var inte ens myndig innan han blivit föräldralös. Jag är otroligt glad att han har sin syster och jag hoppas han förstår att jag, och hela min familj, bryr oss om honom och önskar honom allt gott i livet. Han är en driven kille som går sin egen väg. Jag tror han kommer uträtta stordåd i sitt liv.


Jag glömmer aldrig när vi fick reda på att hans pappa dött. Jag läste tidningen, och även dödsannonserna. Kände igen ett namn och såg även att han var ungefär i mammas och pappas ålder. Kom på att vem personen var, men det kunde väl inte stämma? Berättade för mamma och frågade om lillebrorsan visste (eftersom det är hans kompis pappa). Vi blev lika chockade allihopa. Men det var sant.


Samma kille förlorade senare även sin mamma. Jag tänkte: "Gud, vad skulle jag göra utan mina föräldrar!?".


 


Jag vet ett par, varav tjejen är lika gammal som mig, som förlorat två barn. När hon förlorade första barnet var jag själv gravid. Jag skämdes över min mage när jag träffade henne. Blev nog lite extra nojjig över att något skulle gå fel för oss, med tanke på vad som hänt dom. Det kan ju hända vem som helst. Fick höra efteråt att det gick hemska rykten om att hon självmant skulle ha skadat sitt barn, vilket absolut inte var sant. Det vet alla som känner dom. Blev arg över att deras barns tragiska öde, skulle bli någon form av smutskastning av föräldrarna. Som att dom inte led nog ändå. Hur kan folk vara så elaka?

Hon fick senare ett barn som det gick bra med.


Förra året skulle deras barn få ett litet syskon. Jag och min syster träffade dom dagen innan hon skulle undersökas, hon berättade att hon skulle tvinga läkarna till igångsättning innan veckan var slut. Allt verkade bra.. Barnet dog, för att läkarna gjort fel. Jag grät floder. Jag tyckte det var så otroligt hemskt att samma familj drabbats av samma enorma förlust av ett barn, IGEN! Som att inte en gång var svårt nog.


Och som att inte detta var nog, så fortsätter olyckan drabba dom. Hunden och nu en släkting. Vilket jävla helvete. Jag är så imponerad över att ni orkar överhuvudtaget! Jag förstår att vissa dagar är svårare än andra, men ni gör det. Och fastän livet verkar piss, så tror jag att det kommer komma något gott ur det. Ni har ett barn som är väl värt att lägga all tid och kraft på. Ni berättar, ni pratar, ni orkar vara sociala och jag hoppas ni lyckas driva Gävle sjukhus till vansinne så kanske en förändring sker. Jag tror det är viktigt att prata om sina erfarenheter, stora som små, så folk får veta, så folk kan förstå. Och (tyvärr) även för att undvika elaka rykten.


Jag kommer aldrig att förstå varför vissa människor/familjer ska vara så olycksdrabbade. Men som sagt så tror jag att det kommer något gott ur det.. så småningom.

Ni ska veta att jag tänker på er, ofta. Jag önskar att ni finner kraft i dom svåra stunderna och att ni får den lycka ni förtjänar.

Nu ska jag fortsätta kurera mig så trevlig eftermiddag på er!

Av Anna - 1 februari 2012 12:40

Pratade med Jägers för en stund sedan. Vi började diskutera gängbråk, maffia och det sjuka samhället överlag.


Man läser var och varannan dag om allt som händer i Malmö. Hur allt eskalerat och man dödar människor mitt på gatan. Inget är diskret längre. Precis som maffian i Stockholm som mer eller mindre tagit över stadens restauranger genom hot etc.


Gäng finns överallt och i olika skalor. Jag minns när jag var yngre och hängde på fritidsgården Humlan, att man ofta hörde att "bomhusgängen" hade bråkat med Skutskär eller Sätra till exempel. Varför? Ingen aning! Det var väl "kul"..


Hur arg jag än blir har jag ingen rätt att leka Gud. Rätten att ta en annan människas liv råder inte vi över. Det är en "spärr" i mig som gör att jag inte kan utföra en sådan handling, men uppenbarligen har inte alla den spärren.


Jag tror att de här problemen funnits mycket längre än vad vi kunnat läsa om, men att det gjorts mer diskret. Man sköt inte ihjäl något mitt på gatan. Jag tror också att anledningen till att man gör dessa handlingar mer öppet, är för att det knappt, eller inte alls, går att få fast dessa brottslingar. Och som Jägers sa, just Malmö ligger så långt ner, att det är "skitenkelt" att ta sig ut ur landet.


 


Samma gäller maffian. Maffian har funnits i Europa (och i hela världen för den delen) i bra många år. Varför skulle det inte finnas en maffia i Sverige? Det är bara naivt att tro något annat. Precis som med MC-gäng eller andra negativa gruppbildningar. (Misstolka inte, finns MC-gäng som inte är kriminella också). Enda skillnaden som blivit är just att de gör sina kriminella handlingar mer öppet. That's it!


Idag sprids information om andra länder, mycket snabbare än det gjorde förr i tiden. Positiva saker, som en ny uppfinning, sprids över världen, negativa saker sprids lika fort. Läs en tidning, slå på TV:n eller sätt dig vid datorn så ser du alltid om någon händelse i världen, positiv eller negativ spelar ingen roll. Vissa människor snappar upp positiva saker, andra negativa (som dom själva kanske tycker är en bra idé..), det beror på hur man är.


En människa med dålig uppväxt, utan stöd från sin familj, söker sig gärna en tillhörighet- en ny familj. Konstigt? Nej. Det är lätt att hamna på sniskan i dagens samhälle. Umgås man med tungt kriminella, är det inte lätt att ta sig ur. Det kan vara så illa att man måste frukta för sitt liv när man bryter med dessa. Och utan en stöttande familj, är det nog ännu svårare, då står man helt ensam.


Man behöver inte tillhöra någon form av gruppering för att utföra en sjuk handling, men jag tror det påverkar 10 ggr mer p.g.a grupptrycket.


Jag tror dessutom att dagens ungdomar är väldigt uttråkade och söker spänning. Dom är ju "odödliga".. När jag var yngre fanns två fritidsgårdar här i bomhus, en i södra, en i gamla. Hade man inget att göra en helg så gick man på Humlan på fredagen, och Ugglan på lördagen. Dessutom anordnades ofta läger på loven, och under dom dagarna visste föräldrarna att vi var nyktra..

Jag vet inte hur det är i andra städer men här i Gävle har det dragits ner på fritidsgårdarna i alla fall. I bomhus finns det en fritidsgård kvar, i centrum, slummen.. Den kan inte ens mäta sig med fritidsgårdarna jag gick på. Då var det disco, vi dansade, spelade olika spel, hade turneringar och hade roligt. Så är det inte nu. Ungdomarna verkar vara lika uttråkade på fritidsgården som utanför. Det påverkar också.


Jaja, samhället i ett nötskal. Vi bryr oss inte om generationerna som ska ta över, och inte heller de som en gång drivit samhället. De människor som vi verkligen borde ge tid, och pengar, de är dom vi fullständigt skiter i.


Har träningsvärk sedan mina 13,5 km jag gick igår.. därför har jag skjutit på dagens pass. Meeeen... nu lär jag väl pallra mig ut. Jogga/gå står på schemat. Får se hur det går.. Men med min älskade radio går väl det mesta! Haha!

Ha en trevlig dag, här ska ätas semla senare för Max har namnsdag idag!   

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se