Förra inlägget handlade om rökning, nu handlar det om fetma.

Jag har alltid varit smal.. Men inte längre. Jag var underviktig på högstadiet men det vände när jag gick på gymnasiet. Gick upp 10 kg. Men de flesta tyckte jag såg fin ut, hälsosam. Jag tyckte inte det men jag hade skapat ett beroende av socker och det är som en drog. En drog jag inte kunde vara utan. Så jag gjorde inget. Och motionera har aldrig varit min grej. Man rörde sig på gymnastiken och jag red en gång i veckan. Jag bodde på elevhem där det inte fanns så mycket att roa sig med så vi gick ofta promenader. Så jag hade väl en normal vardagsmotion och det var väl det som gjorde att jag inte gick upp mer.

När jag sedan tog studenten och flyttade ihop med min nuvarande man gick det bara mer och mer utför, och siffrorna ökade på vågen. Vi bestämde oss för att skaffa barn och gjorde det. Och ni vet väl vad en graviditet innebär? Jo att man får en anledning till att trycka i sig ännu mer skräp! Fördelen var att jag faktiskt lärde mig att äta banan igen när jag var gravid. Resten var inte lika bra. Och med gravidhormoner (talar väl för sig själv!) vågade väl inte karln göra annat än att gå och handla chips och godis åt mig! Haha! Hemskt, men sant.

20 kg gick jag upp när jag var gravid. 13 kg gick jag ner bara av att få ut vår vackra son. Pendlade upp och ner nåt kilo, men stod i princip still typ första halvåret. Efter det vet jag inte vad som hände.. Jo jag vet nog, min man fick också ett sockerberoende. Min vackra man som var ett träningsfreak när vi blev tillsammans. Muskulös och funderade på att bli bodybuilder. Jag klandrar mig själv för hans sockerberoende. Precis som med vilken annan drog som helst blev han medberoende.

Så vi började bygga bilringar tillsammans istället. Vågen visade mer och mer så jag slutade väga mig. Bestämde mig en vacker dag att jag skulle göra något åt saken. Köpte allevo-äckel-pulver och bytte ut ett mål om dagen. Försökte röra mig mer och gick faktiskt ner 6 eller 7 kg. Jätteglad var jag, jag hade börjat, och jag hade lyckats.. Trodde jag ja! Ha! Snacka om att ta ut segern i förskott! Tog inte lång tid förrän kilona började smyga sig på igen.

Lyckades ändå stå någorlunda stilla när jag började plugga på Komvux. Cyklade till skolan. Men sen kom hösten och jag hade ingen lust att cykla längre. Började åka buss och vågen började visa uppåt igen. Upp mot Pluto, det tar så gott som aldrig slut, det tar en evighet innan man är framme vid stationen. Och vad väger jag då? 250 kg eller?

Nu väger jag nästan lika mycket som jag gjorde när Max föddes, och vad har jag och skylla på? "Jag har fått barn" Ja för 2,5 år sedan lilla du. Nej, jag har lovat mig själv att aldrig skylla på graviditeten. Jag hade ett stort problem långt innan jag blev gravid. Det är helt och hållet mitt eget fel.

Nu ska jag i alla fall göra ett nytt försök. Jag har laddat ner två appar till telefonen, en som hjälper mig att räkna kalorier och den andra ser hur många kilometer jag går på mina promenader, hastighet m.m Genom att räkna kalorier behöver jag inte ta bort allt snacks. Jag kan välja att äta, men jag har samtidigt koll på hur mycket jag stoppar i mig och det har (hittills) gjort att jag stoppar mig själv, annars får jag dåligt samvete.

Jag vill gå ner 20 kg. Och mitt första mål är att delta i Vårruset. Jogga 5 km. Det vill jag klara.

Jag tycker detta är ett hälsosamt sätt att gå ner i vikt på. Men det finns många andra sätt man kan välja.

Som jag tidigare nämnde så har jag provat "pulverdieten". Jag avskydde det efter tre dagar. Jag har hört talas om andra, liknande Allevo, som ska smaka bättre. Ja, jag kanske skulle gå ner i vikt, jag kanske skulle fixa det.. Men sen då? Hur skulle jag bete mig när jag får börja äta normalt igen? Har jag lärt mig att äta normalt då eller hamnar jag i dåliga vanor igen? "Måste ta igen allt jag gått miste om när jag gick på diet" Jag skulle gå ner i vikt, men jag skulle inte lära mig något av det.

Sedan finns det mer drastiska metoder, t.ex operation. Det skulle inte jag få göra eftersom jag inte har "tillräckligt" med övervikt. Innan man får genomgå operationen måste man gå på samtal etc. Men hur ska dessa läkare kunna veta om jag menar allvar? Jag kan lika gärna sitta och säga: "Jag har försökt allt, det går inte!" Och när jag kommer hem trycker jag i mig 300g chips. Hur kan dom veta om jag är lämplig?

Gör man operationen förändras livet, man kan inte äta som förr, då blir man sjuk. Man kan t.o.m dö. Men vissa lyckas. Vissa gör allt rätt och deras liv blir bättre.

Jag kan sitta här och säga att jag aldrig skulle genomgå en sådan operation, men jag kanske inte skulle säga samma sak om jag väger 140 kg och knappt orkar gå till affären. Hur lätt är det att motionera med sådan övervikt, ja det vet vi nog alla svaret på.

Vare sig man är för eller emot den sortens operation tycker jag i alla fall att eftervården inte verkar helt okej. Många verkar nästan bli lämnade åt slumpen och när man gått ner 80 kg står man där med 10 kg hud istället, och det ska mätas om man har tillräckligt för att få ytterligare en operation för att ta bort det.

Så vad ska man göra då? Hur ska man göra för att folket inte ska bli mer överviktiga? Jag kan säga att snålvattnet rinner på mig när jag står i kassan på affären. För vart är allt godis? Jo framme vid kassan, där vi blir tvingade att stå och frestas! Och varför ska vi ha så mycket att välja på? När jag var yngre fanns kinderägg. Idag finns kinderägg, kindermaxi, bueno m.fl

Men det kommer nog inte att ändras så vi får väl lära oss bättre självbehärskning..?

Nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta sig en rök!

Har inte hunnit med att skriva under jul och nyår men förhoppningsvis blir det bättre igen nu när stressen är över.

Många avger nyårslöften som ska följas under det nya året. Men hur många fullföljer dom? När jag var yngre var det många som inte skulle äta godis på hela året och fick sedan en belöning av föräldrarna. Desto färre fullföljde. Sedan man blivit vuxen vet jag många som vill sluta röka eller gå ner i vikt. De flesta jag vet misslyckas tyvärr, jag är en av dom.

När jag var yngre var det tillåtet att röka på de flesta kaféer och krogar (alla?) och vi var många som nästan bodde på kafé. Vi satt där och smuttade på en läsk eller nåt, rökte och snackade skit. Så gott som hela dagarna. "Alla" gjorde det. Efter några år infördes rökförbud vilket jag idag tycker är jättebra av många orsaker. Det finns människor som är allergiska, ickerökare eller de som helt enkelt tycker att röken luktar illa. Och ett kafé ska vara till för alla. Det är även positivt av den anledningen att ungdomar inte kan sitta där och röka som skorstenar "utan att nån ser". Jag, och de flesta jag känner började även fika på ett normalt sätt. Av rökförbudet började man (eller i alla fall jag) röka mindre, man orkade ju inte gå ut och röka, då kunde man lika gärna gå hem eller sitta ute och hänga. Så kändes det. Och gick man ut så rökte man en och gick in. Man stod ju inte och kedjerökte som man gjort inne tidigare. Samma sak gällde krogen, fast då gick jag ut oftare och rökte, ofta av den enkla anledningen att få en paus från det intensiva inne.

Är inte så insatt i kommunens sätt att motverka rökning men jag har hört talas om att kommunanställda endast får röka på sina inplanerade raster och en bit från arbetsplatsen. Någon som vet vad som gäller? På Gävle sjukhus får man endast röka på angivna platser och man får heller inte röka i busskurerna.

Jag har även hört talas om att man vill ändra rätten till sjukvård när man är rökare? Eftersom väldigt mycket av ekonomin går åt till patienter vars sjukdomar beror på rökning. Hur mycket som är sant och om något av det är på väg att genomföras vet jag inte, men jag känner mig kluven i frågan i alla fall.

Det känns som att man kommer ut på svag is då det berör "allas lika värde". Ska man ändra rätten till sjukvård för de med fetma också? Eller de som sysslar med "farliga" sporter där man kan göra sig väldigt illa? (T.ex. hockey och ridning) Människor med drog- eller alkoholproblem? För mig känns det inte troligt med en sådan förändring.

Jag kan erkänna att jag fortfarande är rökare. Men säg inget till min mormor! Haha!

Jag hoppas att ni som valt att bli ickerökare 2012 lyckas! Kämpa på och visa oss andra att det inte är omöjligt! Skriv gärna vilka nyårslöften ni har och inspirera varandra.

Själv har jag som mål att motionera mer och gå ner i vikt, ett delmål är att delta i Vårruset. Jag hoppas att jag lyckas, har min mamma med mig på samma resa!

God fortsättning!