Alla inlägg under januari 2012

Av Anna - 10 januari 2012 18:47

Ett barn blir alltid till på samma sätt; ett ägg blir befruktat av en spermie och efter 9 månader föder kvinnan ett barn. Det betyder inte att alla föräldrar får sitt barn på det sättet.


Ofrivillig barnlöshet kallas det inom sjukvården när ett par under ett år försökt att bli med barn utan att lyckas. Den allmänna rekommendationen är att söka hjälp efter ett år.

Om någon av er har någon sjukdom eller skada som påverkar till exempel äggledarna eller spermieproduktionen bör ni kontakta sjukvården direkt för råd och utredning.

Läs mer på:

http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Svart-att-fa-barn/Fragor-och-svar-om-provrorsbefruktning-IVF/


Provrörsbefruktning (IVF) är ett alternativ. Då befruktas ägget och spermien utanför kvinnans kropp, sedan förs det befruktade ägget in i livmodern. Detta kan även ske med ägg- eller spermiedonator. Man kan få rätt till befruktningsförsök, men antalet försök kan variera.


Insemination är ett annat alternativ, det innebär att sperimerna överförs till kvinnan på ett konstgjort sätt. Alltså på ren svenska: inte via mannens könsorgan. Detta kan göras med eller utan stimulering av äggstockarna som man gör om man inte har regelbunden ägglossning. Lesbiska par som önskar barn, använder sig av insemination om ingen medicinsk åkomma finns hos kvinnan.

Läs mer på:

http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Svart-att-fa-barn/Ofrivillig-barnloshet/


Nästa alternativ är adoption. Adoption är en lång process som börjar med en utredning av kommunen för att se om man är lämpad. Även ensamstående kan söka men det är färre länder som adopterar bort till ensamstående föräldrar, barnen är oftast lite äldre (från ca 3 år) eller är handikappade och kraven är ibland lite högre. Ex. på det är Indien som tycker det är särskilt viktigt med bl.a god hälsa och närhet till släktingar. Kenya är det fördel att redan ha barn. Kina vill att man ska ha barn- eller sjukvårdsrelaterat yrke och god ekonomi. I de flesta fall vill man inte att föräldern ska vara 40 år äldre än barnet.

http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Ensamstaende/


Här kan du läsa mer om processen att adoptera: http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionsprocessen/


Att adoptera är absolut inte lätt. Utredningen tar lång tid, och när den väl är färdig kan man få vänta ytterligare några år då köerna är långa. Man ställer höga krav på de blivande föräldrarna, men kraven är olika hårda beroende på vilket land man adopterar ifrån. Jag har inte hittat något land där endast sambos räcker, man ska vara gifta om man adopterar som ett par. Vissa länder kräver dessutom att man ska ha varit gift ett visst antal år. Även minimi- och maximiålder kan finnas.


Vilket sätt man än väljer att skaffa barn på, kan det bli kostsamt. Vid IVF kan behandlingen kosta flera tusen kronor. Vid adoption får man räkna med ca 80-190 000 kr. Dessutom är det psykiskt påfrestande av väntan och ovetskapen.

Man kan dock få tillbaka en del av pengarna genom försäkringskassan.


Vi hade turen att inte ha några problem att skaffa barn. Många andra har inte heller problem att skaffa barn. "Vem som helst kan skaffa barn"- i alla fall om man kan få dem på naturlig väg, eller har gott om pengar. Lite komiskt känns det när så höga krav ställs på adopterande föräldrar, när inga alls ställs på dem som får sina barn helt på eget bevåg. Spelar ingen roll om du är arbetslös och skaffar barn naturligt, eller om du är betydligt äldre än "normalt".


God natt!

Av Anna - 9 januari 2012 10:29

Det finns mycket i livet att tro på; Någon/några former av Gud, sig själv, andra, spöken/andar, himlen, helvetet, återfödelse, UFO:n.. hur mycket som helst.


T.ex som kristen tror man på Gud, som Buddist på ett visst levnadssätt, som Ateist tror man inte på någon högre makt. I vilket fall tror vi alla på ett eller annat sätt, eftersom vi inte vet allt. Människan har ett enormt behov av att veta saker, vet vi inte så tror vi eller antar. Inte endast i frågan om Gud finns eller inte, utan i en sådan vardaglig situation som att man hör rykten och väljer att tro på dessa istället för att ta reda på om det är sant eller inte.

       

Det finns även annat att tro på. Katoliker tror att man hamnar i helvetet om man begår självmord. Många tror på någon form av himmel/paradis, där allt är gott, där man hamnar efter döden om man levt efter ett visst sätt. Andra tror att man klättrar på någon form av stege i sin återfödelse om man lever efter sin tro, innan man sedan förtjänar att komma till detta evigt goda ställe.


Det finns människor som börjar tro p.g.a upplevelser. Man kan uppleva att en avliden släkting kommer på besök som någon form av ande och det finns även människor som säger sig ha haft/har kontakt med Gud.

  

Jag tror på någonting. Jag kan inte definera riktigt vad, men någonting. Kanske Gud, kanske något annat. Jag tror även att själen efter en avliden person på något sätt kan hänga kvar på jorden. Jag tror delvis att vi kommer till en bättre plats efter vår bortgång. Jag tror på sätt och vis även på något mörkare. Inte helvetet och djävulen kanske, men på något.

 

Det starkaste jag tror på är att mina nära avlidna fortfarande finns med mig ibland, och det tror jag för att jag upplevt detta. Förut var jag rädd. Jag visste innerst inne att jag trodde på det, men om jag byggde upp en mur så släppte jag inte in dom, alltså fanns dom inte. Men jag lärde mig hantera känslan när jag visste att dom var där. Idag har jag funnit ro genom att kunna slå på och av. Och jag är inte rädd längre. En av anledningarna till att jag inte är rädd, är för att dom visat mig respekt. Jag ser dom inte som vi tänker oss ett spöke, en skepnad av personen från livet på jorden. Jag märker av dom på ett sätt som passar mig, ett ljussken av något slag (ej orber). Men 9 gånger av 10 ser jag inte. Jag känner det. Och 9 gånger av 10 är det min underbara morfar.   Det är min stora tro.


Jag tror att när man går bort, hänger själen kvar så länge vi på jorden behöver det. Jag behöver min morfars stöd och jag saknar honom enormt. Jag, och flera andra. Därför finns han kvar, för vår skull. Han är inte hos oss 24 timmar om dygnet och under den tiden man inte behöver extra stöd, njuter han av paradiset och umgås med alla andra som avlidit, som han saknat. När ingen på jorden längre behöver honom (alla kanske har avlidit t.ex.), går hans själ vidare och återföds. Det tror jag. En dag får jag veta om det är så, men jag hoppas det dröjer länge tills dess.

 


Jag tycker det är hälsosamt att tro på något gott. Men det får inte bli en bortförklaring. Man måste ha viljan att göra rätt också. Man kan inte skylla allt det onda i världen på Gud eller Djävulen. Allt är inte svart eller vitt. Människan har ett eget ansvar också.

Den viktigaste att tro på, är dig själv.


Klä er varmt i dagens kyliga, fina väder!

Av Anna - 8 januari 2012 21:29

Igår åt jag 200g chips och drack ett glas läsk. Fick jättedåligt samvete över att jag ätit mer än mina tillåtna kalorier, så jag gick ut. Var ute i ca 45 min och varvade rask promenad med JOGGING!! Flera år sedan jag joggade sist.. måste varit på gymnasiet senast. Men jag orkade faktiskt mer än jag trodde. Slutade med att jag överskridit ca 7 kalorier så jag blev nöjd igen. Vägde mig idag igen och har totalt gått ner 1,2 kg på 7 dagar.


Började fundera över detta med dåligt samvete. Jag fick dåligt samvete över en rätt simpel sak om man jämför med t.ex Hitler. Hade han något samvete överhuvudtaget?


Jag har lättare att älska än att hata. Att älska är något vackert, svårt och starkt. Att hata är ännu starkare men lättare. Man kämpar inte för att kunna hata någon, däremot kämpar man för att INTE hata. Jag använder sällan ordet hata. Jag kan ogilla människor men det finns ingen som gjort mig så illa att jag hatar någon. Jag hoppas att ingen gör mig (och inom mig inkluderas min familj) så illa att jag börjar hata. Det finns för mycket hat i världen.


Känslor och samvete hänger ihop. Jag fick dåligt samvete gentemot mig själv- för jag gjorde inte det jag lovat mig. Talar man illa om någon kan man få dåligt samvete gentemot personen man talade om. Men kunde Hitler, med sitt hat han spred, någon gång känna dåligt samvete? Han borde ju kunnat älska eftersom han gifte sig, om dom inte hade ett kärlekslöst förhållande men det betvivlar jag. Han fick Eva Braun att begå självmord, sin fru, utan dåligt samvete? Jag kan inte tro det, inte ens om självaste Hitler! Han hade nog inte dåligt samvete gentemot judar och andra människor som inte var värda lika mycket i hans ögon, men mot de människor han älskade måste han haft samma känslor som vilken annan människa som helst.. Eller kan man vara så psykiskt störd att man inte kan känna det mot dom heller?


Jag kanske är naiv, men jag vill tänka gott om de flesta människor jag möter. Vi har redan tillräckligt mycket hat i vårt samhälle, jag vill bidra så lite som möjligt till det. Jag är optimist. Jag vill omge mig av människor som får mig att må bra, och förhoppningsvis mår dom bra av att vara med mig. Jag tror man tjänar på att utstråla positiv energi och detta leder till nästa ämne jag vill ta upp, nämligen tro.


Tror du på någon form av högre makt? Eller andar? Vad får dig att tro? Måste vi uppleva för att tro? Och vad händer då efter döden?


Kom ihåg att detta inlägg INTE baseras på någon form av fakta, endast mina egna funderingar.

Trevlig kväll!

Av Anna - 7 januari 2012 12:15











http://regeringen.se/sb/d/2279/a/181576?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk#.Tu9qX1wCRsc.facebook


Klicka på länken ovan.

När jag gick i skolan fick vi lära oss att vara källkritiska, lär man inte ut det idag? Jag tycker internet är bra, älskar google. Det går snabbt och är enkelt. Men detta är en av nackdelarna med internet. Internet används för att sprida propaganda, likt radion man använt sig av tidigare. Ser vi inte upp kommer vi bli hjärntvättade och helvetet kan bryta ut.


See u soon!

Av Anna - 6 januari 2012 12:00

Tidsinställde så ni inte får för mycket tid över till annat!  


Det diskuteras i hundvärlden om man ska införa någon form av körkort för att få bli hundägare. Senast jag läste (några år sedan) var det Golden Retriver som ledde bitstatistiken, men den rasen är otroligt populär också och ses gärna som en bra familjehund. Vilken hund som helst kan bli aggressiv i fel händer, men större raser har förmågan att göra större skada än en liten, och ses därför som farligare.


Jag är rätt positiv inför tanken på någon form av "körkort". Jag tror det kan bidra till minskad spontanitet i hundköpen och därmed minskad omplacering av hundar.

Vi kanske kan införa något liknande innan man får bli förälder? Haha!


Väl mött!

Av Anna - 5 januari 2012 10:55

Djur ligger mig varmt om hjärtat, speciellt hundar. Vem som helst kan skaffa ett djur, oberoende av kön, ursprung, sexuell läggning, ekonomi, boende..


Hundar (och även andra djur) går i mode. När "Pongo och de 101 dalmatinerna" kom upp på bioduken ville varenda människa ha den enormt krävande Dalmatinern, när Paris Hilton visades på TV med sin stackars Chihuahua som inte fick använda sina egna ben, ville alla ha den (dessutom i en bling-blingväska). Schäfer, Labrador och Golden Retriver är hundraser som alltid varit väldigt populära. Kamphundsraser är också något av en modetrend.


  Vår papillon Zorex's Etna (Ebba) och mammas staffblandning Rin


Det är otroligt lätt att få tag på en hund idag. Blandrashundar av alla olika slag säljs via internet och tidningar. Dom är billigare i inköp så man behöver inte ha nå speciellt med pengar för att ha råd med en hund.. En renrasig Chihuahua kostar idag kring 15000:-, en blandning mellan Chihuahua och t.ex Papillon kan jag få för 7000:-. Jag kan hitta blandrashundar i alla former och alla prisklasser. En Chihuahuablandning som ser mycket ut som en Chihuahua, kostar i regel mer än en Chihuahuablandning som påminner mer om den andra rasen.


Jag brukar även finna i dessa annonser om blandrashundar att hunden är registrerad. Detta är en mening som för mig, är till för att luras. En renrasig hund, som har stamtavla, är registrerad i Svenska Kennelklubben (SKK). MEN alla hundar MÅSTE vara registrerade i Jordbruksverket, vare sig dom har stamtavla eller inte. Så vad menar man då med att hunden är registrerad?


De flesta hundar jag brukar se på t.ex Blocket, som är till salu- är hundar av lite kraftigare raser, krävande och kring ett år. Eller blandrasvalpar. Dessa hundar som är kring ett år har kommit i pubertetern och beter sig som trotsiga tonåringar. De har (ofta) blivit problemhundar som ägaren inte längre klarar av. Många vet inte vad de ger sig in på när de skaffar hund. Dom tar inte reda på tillräckligt med information om t.ex rasen och träning, innan de blir hundägare.


Jag är delvis emot blandrashundar. Inte för att det behöver vara något fel på hunden, utan sättet vissa uppfödare och blivande ägare resonerar. Inte för att alla uppfödare av renrasiga hundar är perfekta, men de hundarna är i regel dyrare och svårare för "fel person" att få tag på. En hund kanske endast kostar 3000:- i inköp men kostar desto mer i försäkring, mat och ev. i veterinärkostnad t.ex Dessutom binder du upp dig i kanske 15 år framåt.


En annan faktor som gör att jag inte tycker man ska blanda olika hundraser är det faktum att olika raser har olika syften. Att blanda en papillon och en chihuahua är väl ingen fara, de båda går i kategorin "sällskapshundar". Men när man blandar en bordercollie med en rottweiler, är det enligt mig bäddat för trubbel. Bordercollien är bevisat världens smartaste hund. Otroligt lättlärd och lojal. Dess syfte är att valla får. Det är den framavlad för. En rottweiler däremot är en brukshund som används i syfte att vakta, det är den framavlad till. En vallande hund får absolut inte bita djuren den vallar, medan en vakthund gärna får bita inkräktare. Kombinationen av en bordercollie och en rottweiler blir då en vaktande vallande hund som kanske tar till tänderna när den inte ska. Självklart blir långt ifrån alla blandningar på detta vis.


Vilken hund man än skaffar finns det några viktiga punkter jag tycker man ska tänka på INNAN man skaffar en hund:

  • Är alla i familjen med på att skaffa hund?
  • Tid
  • Pengar
  • Ta reda på fakta om hundrasen som intresserar familjen- passar den verkligen er?
  • Vad vill ni göra med hunden? Kontakta gärna en närliggande hundklubb
  • Ta reda på allt ni behöver veta om era rättigheter och skyldigheter (doldafelförsäkring, vaccinationer, innebörd av t.ex stamtavla m.m.)
  • Ha inte för bråttom
  • Köp ALDRIG en hund utan doldafelförsäkring!!!

Kanske har glömt nåt men det här kom jag på i alla fall.

  Vår vackra Ebba vid bäcken en höstdag


"Om du tar hand om en svältande hund och gör honom välmående, kommer han inte att bita dig;
det är den avgörande skillnaden mellan en hund och en människa.”
 
- MARK TWAIN -


Åker till mormor idag så nu får ni klara er utan mig några dagar.

Trevlig helg!!

Av Anna - 4 januari 2012 20:53

Blev inspirerad häromdan när en bild lades ut på Facebook. En bild på en ny Barbie-docka. Hon har rosa hår och tatueringar. Tokidoki Barbiedoll har kommit i begränsad upplaga för de vuxna samlarna. Hon såldes för 50 dollar, men säljs nu på eBay för betydligt mer. Lägsta pris jag hittade på henne var 130 dollar, men då pågår budgivningarna.

 

Jag älskar Barbie. Jag skulle lätt kunna bli samlare av Barbie om jag bara hade haft pengarna. Jag har alltid varit galen i Barbie, och kommer förmodligen alltid att vara. Och varför är jag det då? Jo för att hon är otroligt vacker i alla sina utföranden. Hon förändras efter åren, efter den tid som är nu. Hon har en stil som passar alla. Modemedveten, barnälskare, djurälskare, rockig.. you name it.


Jag och min bästa barndomsvän älskade våra Barbies och lekte alltid med dom. Vi ville vara fina precis som våra Barbies men vi hade aldrig en tanke på att hennes kroppsbyggnad var oproportionerlig. Smal midja och stora tuttar- så såg ju varenda kvinna ut på TV också. Att någon skulle mäta henne och göra om måtten för att matcha en människa, existerade inte för oss. Att hon inte skulle kunna gå för att fötterna var för små, hon skulle sakna revben och ha svår anorexia. Så tänkte inte vi, hennes fötter måste ju se ut så, annars kan hon inte ha högklackade skor.


När jag var liten visades 4011 miljoner såpor på TV. Tre kronor, Rederiet, Skilda Världar, Vänner och Fiender.. Jag och min bästis älskade dessa såpor. Tre kronor var min absoluta favorit. Och vad har då detta att göra med våra Barbies? Jo det ska jag tala om: Vi lekte dessa såpor med våra Barbies! Tjejerna och killarna på TV:n var lika snygga som våra Barbiedockor. Oftast lekte vi att jag hade en Barbie och en Ken, min kompis hade också en Barbie och en Ken. Mina dockor var ett par och hennes dockor var ett par. Men så började hennes Ken träffa min Barbie, kröp in genom fönstret och var otrogen (ja vi lekte att de hade sex). Min Ken träffade samtidigt hennes Barbie. Barn blev till och minst lika mycket intriger som i såporna.

Självklart visste inte våra föräldrar om att vi lekte på detta sätt.


Vart vill jag då komma med detta? Jo att jag upplever att TV:n, och det som visas på TV:n är ett betydligt större problem än en docka.


Barbie har alltid blivit kritiserad, och blir det även denna gång. Föräldrar vill inte uppmuntra barn till att vilja tatuera sig och många relaterar tatueringarna till droger. Samtidigt är det många föräldrar som själva har tatueringar, som är minst lika upprörda över att dockan överhuvudtaget kritiseras. Gammalmodigt att kritisera en modern docka? Avgör själva men för mig är det givet att Tokidoki bara följer sina föregångares exempel. Hon utvecklas med tiden. Titta på t.ex Lady Gaga, Pink, Gwen Stefani eller Katy Perry, alla ungar vet vilka dom är. Man vet aldrig vad dom ska komma i för kläder, frisyrer eller hårfärger. Dom är dagens modeikoner och Tokidoki Barbiedoll blir motsvarande ikon inom dockor.

    

Om inte annat tycker jag att det är lite väl stor uppståndelse för en samlardocka, hon är inte ens till för barn.


http://www.brandchannel.com/home/post/Tokidoki-Tattoo-Barbie-Controversy.aspx


I'm a Barbie girl in the Barbie world
Life in plastic, it's fantastic
You can brush my hair, undress me everywhere
Imagination, life is your creation


Hörs!

Av Anna - 4 januari 2012 16:28

Julen är över för denna gång, men som jag gör varje år, har många tankar gått till de barn i världen som är utsatta på något sätt. Barn i hela världen som lider på ett eller annat sätt, och som blir extra påminda om det under julen. Vissa barn har inte rent vatten, andra barn får inga julklappar för föräldrarna har inga pengar, en del barn önskar att alkohol och droger utplånas från jordens yta.


Mycket ska hinnas med innan julen väl är här; matlagning, julklappsköp, julklappsinslagning, städning m.m De flesta jag känner vill ha en "perfekt" jul. För mig är det perfekt när jag får träffa släkt och vänner, de blir glada över julklapparna jag köpt med omtanke, den underbara maten och lyckan i barnens ögon. Men jag är människa jag också, jag skäller på min son för jag är stressad över allt som ska hinnas med innan, jag skäller lika väl på min man och tycker att allt går emot mig och ingen hjälper till.


Jag älskar att ge bort julklappar till mina nära och kära. Jag försöker att inte bry mig om att vara rättvis. Nån kan få något för 20:- och en annan för 150:-. Jag vill ge bort presenter med en tanke bakom. Vi ger ofta bort julklappar som handlar om vår son, dagiskort blev det i år, förut hand- och fotavtryck. Det uppskattas och är inte så dyrt. Julen blir vad man gör den till och jag har lärt mig från barnsben att uppskatta det jag får.


Jag minns när mamma hade vinterkräksjukan under julen, det var allt annat än perfekt. alla planer gick i stöpet. Men i år blev det perfekt. Jag fick min perfekta jul fastän min man hade (typiskt) vinterkräksjukan sista veckan, vilket gjorde att jag inte hann allt. All mat jag hade tänkt göra, storstädning etc.. Nej, långt ifrån allt jag hade tänkt mig blev gjort. Men vad gjorde det? Vi skulle inte fira jul hemma i alla fall. Lite smuts i hörnen. Vi svälter inte i alla fall.


För mig ska julen kretsa kring barnen, så är jag uppvuxen. Min mormor (och även morfar när han levde) är nykterist. Även min mamma har varit nykterist under perioder av sitt liv, som när vi var små t.ex Alkohol på julbordet har inte varit aktuellt hos oss. Kanske att man tar en öl till maten, men ingen har ens varit berusad. Det vill jag föra vidare för det är en viktig punkt om julen verkligen ska vara barnens helg.


När vi dricker förändras våra personligheter och barnen förstår inte vad som händer, dessutom luktar alkohol starkare än man ibland kan tro. Jag har haft hund sedan jag var 10 år och två av tre av mina hundar har reagerat starkt på okända människor som druckit alkohol. Om en hund reagerar med att morra, backa, bita- hur tror ni då det känns för ett litet barn? Inte nog med detta så har vi även bakfylledagen. Mamma och /eller pappa ligger i sängen halva dan och tycker synd om sig själv, orkar inte göra något och barnen ska vara knäpptysta p.g.a självförvållad huvudvärk. Är det barnens jul?


Jag är inte nykterist. Jag dricker ibland. Jag har druckit när min son varit med. Men endast vid två mycket speciella tillfällen. Min son har ingen av gångerna reagerat (vad vi sett) på att vi druckit i hans närhet. Men jag är rädd ändå. Jag föredrar att skaffa barnvakt. Mest för den enkla anledningen: "tänk om något händer!" För tänk om det gör det, tänk om min son får en allergichock, blir hundbiten, påkörd, ramlar och slår huvudet ordentligt.. ja vad som helst. Vem ska då kunna köra till sjukhuset? "Vi kunde inte ta oss till sjukhuset för alla hade druckit, väntade på ambulansen men när den väl kom var det försent" Tänk om man skulle behöva leva med det resten av livet, bara för att man druckit lite alkohol. Skulle det vara värt det? ALDRIG!!!

Dom två gångerna vi drack när vår son var med, fanns det andra på festen som var nyktra.


Men just julen ska vara barnens. Och i barnens värld finns inte alkohol.

http://vitjul.se/

Skapa flashcards