Alla inlägg under januari 2012

Av Anna - 30 januari 2012 11:40

När jag var ute på promenad här på fömiddagen, lyssnade jag på radion. Jag är en person som sällan lyssnar på musik men kände då verkligen vad jag uppskattade det!


Min man lever nästan för musik. Min pappa också. Niklas spelar trummor och lyssnar på varierad musik men främst inom rock,- och metal-genrena. Musiken betyder oerhört mycket för honom, precis som för många andra. Han kan ha svårt att förstå hur jag kan vara så "obrydd" av musik, då han inte skulle kunna leva utan den.


Jag gillar Gyllene Tider, Roxette och Tomas Ledin. (Ni kanske förstår själva att vi är lite omaka gällande musiksmak!) Men jag är allätare, tycker det mesta är bra. Är nog därför jag oftast lyssnar på radion istället för att välja egen musik. Jag lyssnar på Mix Megapol och gillar variationen mellan prat och musik. Dessutom gillar jag Gry och Anders i Äntligen Morgon, och Madde som tar över därefter. Så ska jag lyssna på radion, gör jag det oftast på morgonen/förmiddagen.


 


Så idag när jag var ute och gick efter att ha lämnat Max på dagis, hade jag Mix Megapol i öronen. Det kändes så avslappnande. Jag, Ebba, radion. Bara vi. Går. Och vips! Så var man hemma igen! Tiden går fort. Jag går fort. Jag blir riktigt peppad av musiken så jag går fortare. Avkopplande- utan tankar, utan bekymmer. Annars blir det lätt tvärtom när jag inte lyssnar på radion. Då tänker jag för mycket.  


Jag har två absoluta favoritlåtar som Mix Megapol brukar spela minst en gång om dagen: Shakiras waka waka är den ena. Jag känner mig helt sprallig i kroppen och skulle nästan kunna dansa mig fram! Och samtidigt känner jag mig rörd, rörd av glädje. Den är underbar. Och det bästa var att den spelades när jag var ute och gick. Blev så taggad att jag t.o.m joggade en bit. Jag fick ork. Jag fick kraft. Jag fick energi. Sånt kan musik göra med en, därför är musiken så viktig.

För er som är nyfikna så är den andra låten lemon tree med Fools Garden. Och lyssnar man på texten, så borde man kanske inte bli så glad av den?! Men jag blir det. Står jag hemma i köket när den spelas, då höjer jag och sjunger. Sjunger så jag överröstar radion med min falska röst. Men det gör inget, för det gör mig glad.


  Uppenbarligen älskar även jag musik.. När jag väl tar mig tid att lyssna på den.

ANNONS
Av Anna - 29 januari 2012 21:54

Har fått flera bra tips på ämnen att ta upp här. Tackar för det. Men just nu känner jag ingen inspiration. Orkar inte skriva. Har ingen lust. Ingen ork. Mycket annat just nu:


Som ni vet skulle jag ta tag i vikten efter nyår. Nej inte skulle, SKA! Jag gör det, jag försöker, jag kämpar. Men det har gått utför.


Första veckan gick jättebra. Kände mig riktigt peppad. Det gick kanonbra. Sen blev jag sjuk. Tog lång tid innan jag "kom tillbaka". Kunde känna mig frisk på morgonen, men direkt jag gjorde något blev jag otroligt trött och fick huvudvärk. Tvingade ut mig själv på promenad, var död resten av dagen. Så höll det på i över en vecka.


Var stolt över att jag inte åt, fastän jag var uttråkad. Men det gick över. Började äta, som vanligt. Föll in i den onda spiralen av bortförklaringar. Blundade. Det är viktigt att jag berättar det här för er, för nu är det slut på blundandet. Alltid när jag misslyckats så har det blivit så av att jag blundar. Slutar väga mig. Bortförklaringar.


Jag har slarvat med att skriva in i appen vad jag äter. Så jag ska slippa se hur mycket kalorier jag stoppat i mig. Hur mycket, för mycket.


Mamma fick mig att väga mig idag. Det är bra. Jag behövde det. Jag är tillbaka på ruta ett. Nu vet ni. Nu tar jag nya tag.


Har gjort om lite då jag inte litar riktigt på kalori-appen efter att ha pratat med mamma och syrran. Nu blir det max 1500 kalorier om dan istället för 2000. Har även gjort ett litet träningsschema:


Måndag:           Gå 5 km (minst 5,5 km/h)

Tisdag:             Gå minst 5 km (minst 5,5 km/h)

Onsdag:            Intervallträning 3 km, gå/jogga varje 0,5 km

Torsdag:           Gå minst 5 km (valfritt tempo)

Fredag:             Gå minst 3 km (minst 5,5 km/h)

Lördag:              -

Söndag:             Gå minst 2 km (valfritt tempo)


Känns som att det är helt rimligt till en början. Sen får jag öka på joggandet allt eftersom om jag ska kunna nå mitt delmål (jogga vårruset i maj).


Idag har jag varit hos mamma och pappa så gott som hela dan. Maggan och Bengt har varit hos dom hela helgen, och idag hann även jag träffa dom en stund innan det var dags för dom att bege sig hemåt igen.

Gick en omväg upp dit.. Längre omväg än jag hade tänkt mig.. Normalt sett är det 2 km till dom. Jag gick en omväg så det skulle bli ungefär 3-3,5.. Men kom på efter 1,5 km att jag glömt lämna bilnyckeln till Patrik innan jag gick! Hade som tur var tagit med nyckeln i alla fall. Han var också ute och gick då så jag gick och mötte honom. Blev en omväg på 2 km till.

Så 5,5 km blev det. Sen när Maggan och Bengt åkt, gick jag och mamma ut i skogen med hundarna. Vet inte hur lång rundan var men mamma gissade på 2,5 km. Jag tror dock det är längre, men det är skitsamma.

Så ca 8 km har jag gått idag. Och vilken perfekt dag att vara ute på då! Soligt och härligt!


Nu är det alltså dags för nya tag igen. Därför har jag skrivit några peppande meningar till mig själv:


Du är inte den du vill vara, men du kan alltid bli denne.

Sluta tänka på vad du borde göra, gör det istället.

Mat är inte lösningen på problemet, det skapar problemet.

Öppna ögonen när det är tungt, blundar du - misslyckas du.

Du kan inte förändra världen, men du kan förändra dig själv.

Alla har självbehärskning, även du, så sluta komma med bortförklaringar.

Våga be om hjälp, våga be om stöd.

Detta är ditt peptalk och jag vill att du läser detta varje gång det känns jobbigt. Läs. Blunda. Andas. Finn energin. Finn kraften. Hitta den bra känslan igen. Pirret i magen. Du kan. Du kan. Du kan. Nu gör du det här. Du kan. Andas. Du kan.


Och med det säger jag trevlig kväll.

ANNONS
Av Anna - 16 januari 2012 13:36

När jag var yngre gick jag i samma klass som en kille med en CP-skada. Jag tror det var det som gjorde att jag inte använde CP som ett skällsord. (Eller åtminstone väldigt sällan)


DAMP var ett nytt begrepp som barn började använda sig av i negativt syfte när jag var i mellanstadieåldern. Eller åtminstone började det användas på min skola då. Men jag visste tidigt vad DAMP var för funktionsnedsättning, då min mamma berättat. En person i min närhet fick diagnosen (som senare visade sig var feldiagnoserat, men det är en annan femma) och därför använde jag sällan det ordet heller.


DAMP är en akronym för deficits in attention, motor control and perception, och är en svensk neuropsykiatrisk diagnos som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och nedsatt motorik.

Diagnosen DAMP är snarlik det internationellt etablerade begreppet ADHD, men i en mildare form. Personer med DAMP har också problem med motorik och perception, vilket inte krävs för att få diagnosen adhd.

http://sv.wikipedia.org/wiki/DAMP




 


Idag är jag rätt slarvig med det där, kan använda mig av sådana uttryck ibland, även fast jag vet att det är fel. Även fast jag vet att folk kan ta illa vid sig. Det behöver inte synas på utsidan, det behöver inte alltid ta den "värsta" form. Jag kan inte se på alla människor som har DAMP eller CP-skada, därför är det onödigt att använda det ordet, vare sig det är på ett skämtsamt sätt eller inte. Jag kan göra någon ledsen utan att veta om det. Jag kan göra så den personen känner sig utpekad. Jag kan orsaka denne person en ännu mer jobbig situation än han/hon behövt vara i. Jag kan göra det, tillsammans med flera av er andra som också använder er av dessa uttryck.


En person med DAMP har förmodligen inte världens lättaste situation i skolan. I skolan som man går i minst 9 år, och förmodligen längre annars är det enormt svårt att få jobb. Och denne person får inte sin diagnos hur som helst heller, då det inte är meningen att varenda unge ska utredas hit och dit. I och med att denne inte fått sin diagnos, kan inte heller rätt resurser sättas in för att underlätta skolarbetet. Och det är heller ingen garanti för att rätt resurser sätts in. 


Hela familjen blir såklart drabbade då (jag kan tänka mig) att man som förälder har många funderingar och frågetecken. Man kanske klandrar sig själv och sörjer nog delvis att det inte blev som man tänkt sig. Man vill heller inte att ens barn ska bli dömd och få en stämpel för resten av sitt liv. "DAMP-ungen"


Cerebral pares, förkortat CP, är ett samlingsnamn för en rad störningar av muskelkontrollen, vilka uppstått på grund av en hjärnskada innan hjärnan är färdigutvecklad, det vill säga under fostertiden, under födseln eller under de första två levnadsåren. Cerebral pares betyder förlamning genom hjärnskada. Detta är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar.

Skadan drabbar områden i hjärnan som styr eller förmedlar signaler för kroppens rörelser och ger därför rubbningar i rörelseförmågan. Rörelsehindret orsakas av en skada eller utvecklingsrubbning då hjärnan fortfarande är omogen.

Förutom rörelsehinder kan det inverka på till exempel talsyn och hörsel, men detta kan förändras efter träning och habilitering. Ungefär 60 % av de drabbade har två eller fler andra funktionsnedsättningar; var fjärde har epilepsi, över hälften har utvecklingsstörning och talsvårigheter. Många lider också av samma typ av inlärningssvårigheter som vid DAMP/ADHD.

Vad som är generellt är dock att barn med CP har försenad motorisk utveckling. De flesta får mer eller mindre nedsatt muskelkontroll, men det varierar mycket. Vissa har ibland små hinder, är bara lite klumpiga, medan andra har kvar mycket lite viljestyrd motorisk aktivitet och kan knappt röra sig alls. En del med CP-skador lever ett normalt liv då de blir vuxna, vissa klarar sig inte utan hjälp från andra för att överleva.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cerebral_pares



     


Som jag skrev tidigare gick jag i skola med en kille med en CP-skada. Jag kommer ihåg att hans mamma kom till skolan och berättade för oss om hans handikapp, så vi skulle förstå. Jag kan inte minnas (men kan ju minnas fel) att jag hörde någon i vår klass kalla honom j*vla CP eller något liknande någon gång. Han var som oss andra. Jag upplevde inte att han blev mer eller mindre utsatt än någon av oss andra.


Barn lär sig av barn. Gör man ingen stor grej av ett handikapp, tror jag inte att det blir det heller. Men jag tror det är viktigt att inte skilja dessa barn från vanliga samhällsgrupper. Det är viktigt att de får vara "en i mängden" och kanske inte sätts i en specialskola (om denne har tillräcklig förmåga att gå i en vanlig skola). Annars lär vi både barnet med handikappet, och de andra, att denne ska hållas utanför och inte är som vi andra. Vi skapar då en rädsla och okunskap som gärna tar form i att handikappet görs till skällsord.


Kom gärna med förslag på saker att skriva om, har slut på idéer för tillfället.

BTW: prova googla DAMP (bilder), så ser ni vad många som verkar ha diagnosen utan att blivit utredda..  

Ha en fortsatt trevlig måndag! 

Av Anna - 12 januari 2012 10:29

Lyssnade på "Äntligen Morgon" på Mix Megapol i morse. Där tog dom upp frågan som varit aktuell till och från i flera år; Om barn blir aggressiva av att spela TV-spel?


Ja säger jag direkt. Behöver kanske inte ta till våld, men när jag var yngre och vi hade TV-spel, bråkade vi barn enormt mycket om det. Därför tog våra föräldrar bort det. Jag tror även att barn har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Barn förstår inte ironi och brer gärna på historier genom sin fantasi. Inget fel i det, det är barn vi pratar om. Men det säger väl en hel del? Dom har heller inte samma erfarenhet och vett som en vuxen människa har. Hur många har inte sagt "det händer inte mig" när de var i tonåren t.ex.? Det är en typisk sak att säga för att man som tonåring är "odödlig".


Sen tror jag att olika spel ger olika konsekvenser på barnen. Man ska respektera åldersgränser, speciellt på våldsamma spel, de finns av en anledning.


Största problemet tror jag ändå är beroendet och begäret som byggs upp. "Jag MÅSTE spela". Men man kan inte klandra ett barn, det är föräldrarna som har ansvaret. Som förälder ska man veta vad barnet spelar för spel och ta ställning till om det är lämpligt eller inte. Som förälder ska man också sätta gränser, som tider.


   


Jag vet själv att jag kan bli otrevlig om jag blir störd när jag spelar, min man blir det, min bror.. ja alla jag känner som spelar blir nog det.. Men det har att göra att man är inne i det man gör, inte att spelet skulle vara våldsamt. Jag kan spela allt från tetris till bowling på wii, men inget våldsamt, ändå blir jag otrevlig när jag blir störd. Är det att bli aggressiv? Fungerar barn lika? De jag tog som exempel är alla vuxna..


När jag gick på lågstadiet visades en serie på TV som hette Power Rangers. TV-serien handlar om en grupp tonåringar som har en så kallad morpher som ger dem superkrafter att slåss mot onda varelser. Alla Rangers har också en zord (en robot) som kan sättas ihop med andra zords och bli en megazord. Tittaren får också följa med i deras vardagsliv i skolan och på fritiden. http://sv.wikipedia.org/wiki/Power_Rangers


Serien slutade sändas då en flicka i Norge blivit ihjälsparkad av barn som sa sig vara inspirerade av serien. Jag vet människor som jobbar/jobbade i skolan under denna tid som sa att barnen ofta lekte Power Rangers och upplevde att våldet ökade bland barnen.


 


Barn leker ofta det dom ser på TVn, såklart leker dom även spelen dom spelar. Det är skadligt för barn att sitta för länge framför en TV eller dator. Man kan få fysiska problem av för mycket stillasittande, man kan skapa ett beroende. Men skapar det aggressioner? Frustration byggs upp, man vill inte bli störd i sin koncentration, man är inte fysiskt aktiv vilket också kan bidra till en kroppslig stress och rastlöshet.. Finns säkert mycket mer också.


Nu har jag endast tagit upp de negativa sidorna, för jag tycker de överväger.

Jag svarar JA på frågan, men den egentliga frågan borde vara om det är någon skillnad beroende på vilket spel barnen spelar?

Trevlig dag!

Av Anna - 12 januari 2012 00:21

Inte illa pinkat!   

Av Anna - 11 januari 2012 20:13

Igår skrev jag ett inlägg i ren ilska. Jag var så arg så jag kände att jag behövde skriva av mig. Idag känner jag mig besviken på mig själv. Ledsen.


Jag är fortfarande arg. Arg på dom falska ord som sprids. Arg på de som väljer sida. Arg när man inte tar reda på fakta. Arg för vad hon gjort mig. Arg. Arg. Arg.


Idag sa en vän: "Jag blev nog lite rädd för dig" efter att hon läst inlägget. Jag vill inte att hon ska vara rädd, eller nån annan heller för den delen. Jag var arg och behövde få ur mig, men tyvärr blossades allt upp och min närmaste blev hårdast drabbad.


Jag hade inte en tanke på hur han skulle ta detta. Han som hamnat i mitten, precis som många andra. Han som kände sig otroligt besviken och kränkt. Det bär både jag, och ni ansvaret för.


Är det konstigt att jag tappade lusten, att bägaren rann över? Nej. Allt illa hon orsakat mig och min syster. Nej det är inte konstigt. Men jag borde inte skrivit dom orden. Jag borde skött det snyggare. Men ilskan tog över. Jag är inte mer än mänsklig jag heller.


Jag hoppas att min älskling kan förlåta det jag ställde till med. Han ska inte behöva hamna mellan mig och sina syskon. (Misstolka inte; det är inte ett syskon till honom som detta handlar om) Familjen betyder mycket för mig, därför ber jag om ursäkt till er som blivit indragen i detta. Men det var även p.g.a familjen jag skrev från början. Eftersom detta fått konsekvenser jag inte hade räknat med, har jag nu tagit bort inlägget.


Jag älskar dig mitt hjärta, och lägger hellre energi på dig och vår underbara familj!   

Av Anna - 11 januari 2012 14:34

I slutet av förra terminen gjorde jag ett arbete tillsammans med Frida och Marie. Arbetet handlade om folkmorden i Rwanda.


Jag hade hört talas om det, men ingen fakta. Jag hade hört talas om folkmorden i Rwanda, men ingenting mer. INGENTING. Och det är fler än jag som står/stod helt utan kunskap om en enorm händelse som utspelade sig så sent som 1994. En händelse som på så många sätt påminner om förintelsen under andra världskriget. En händelse som omvärlden blundade för. Det är viktigt att sprida kunskap. Det är viktigt att berätta att ett folkmord faktiskt kunde hända igen därför tänker jag nu berätta lite.


I Rwanda finns två olika stammar, Hutuer och Tutsier. Dom har levt sida vid sida i många år utan att sett någon större skillnad på varandra. Det är västvärlden som gjort skillnaden mellan dessa folkgrupper större än den behövt vara. Rwanda har länge varit kolonialiserat av tyskarna och efter första världskriget tilldelades Rwanda till Belgien. Belgarna kom till Rwanda och gjorde väldigt stor skillnad på de två folkgrupperna; i passen skulle det stå vilken stam man tillhörde och undersökningar gjordes på dom olika folkgrupperna där man ansåg att Tutsierna påminnde mer om vita människor, än Hutuerna. Därför gav man Tutsierna mer förmåner som t.ex bättre jobb.


Ett inbördeskrig pågick i landet innan folkmordet skedde. Ett fredsavtal skrevs på men inget efterföljdes. Därför tecknades ett nytt avtal med FN närvarande för att se till att avtalet skulle följas denna gång.


På väg från mötet mördas Rwandas president, vilket Tutsierna fick skulden för, men man vet ännu inte vem den ansvarige var. Även premiärministern, som tog över efter prsidentens död, mördas tillsammans med 10 belgiska FN-soldater. Detta gjorde att FN drog tillbaka större delen av sina trupper och det blev fritt fram för Hutuerna att slakta Tutsier och Hutuer som hjälpte Tutsier.


 


Propaganda spreds genom radion vilket gjorde att vanliga människor drogs med i slakten. Man blev manipulerad och en rädsla byggdes upp vilket gjorde att vanliga människor började döda sina grannar och vänner. Man gjorde ingen skillnad på om det var vuxna, gamla, barn etc. alla Tutsier skulle utplånas. Det varade i 100 dagar och nästan 1 miljon människor dödades under den tiden.


FN hade fått, innan folkmordet bröt ut, ett tillförlitligt tips om vad som skulle ske. Man ville konfiskera vapnen som man visste var dom fanns, men detta tilläts inte. Man ville att fler FN-soldater skulle skickas till landet men inget sådant gjordes. FNs enda mål var att få ut alla människor som kom från andra länder.


Frankrike var det första landet som skickade trupper till Rwanda för att få stopp på folkmordet. Frankrike som stått på Hutuernas sida. Frankrike som utreds om hur inblandade dom varit i folkmordet.


En väldig massa människor får stå till svars för dessa handlingar. Så många människor att man än idag har rättegångar.


 


Som sagt, nästan 1 000 000 människor dödades under 100 dagar, nästan 10 000 personer per dag. Obegripligt. Och här sitter vi, och vet ingenting.


När jag läste historia på högstadiet, när vi läste om andra världskriget, poängterades alltid hur viktigt det var att berätta om det. Att man aldrig får glömma. Då känns det väldigt ofattbart att en liknande händelse skett, så sent som på 90-talet, som få vet om. De flesta jag talade med på Komvux hade hört talas om folkmordet i Rwanda, men som jag, visste ingenting om det.


Se filmen Hotel Rwanda som är baserad på en verklig händelse.


Nu har jag spridit min lärdom till er, och hoppas att ni sprider den vidare.

Av Anna - 11 januari 2012 13:24

Igår slog vi det tidigare rekordet 54 unika besök på en dag, med 8 nya! Alltså 62 unika besök. Har ju visserligen sina orsaker. Det kapitlet är över nu. Jag känner mig inte ens arg längre.


Idag hade jag velat åka till mamma och väga mig. Vi har ingen våg hemma, och vill inte ha heller, därför väger jag mig hos dom istället. Men jag kan inte göra det för jag är fortfarande sjuk. Har sovit bort halva dan, huvudvärk, hosta och irriterande hals. Dessutom har jag fått en blåsa på läppen som ser hemsk ut. Förkylningsblåsa? Kan man få det på läppen? Har bara fått det i munnen förut. Aja, vilket fall är den huge!! Så jag ser nog nästan lite misshandlad ut.. haha! Så vill man gärna inte visa sig. Om inte annat så orkar jag helt enkelt inte gå till mamma, så var det bra med det.


När jag blir sjuk brukar jag ligga nerbäddad hela dan och tycka synd om mig själv. Niklas blir min personliga slav och jag sover till och från hela tiden tills jag blir frisk. Vilket faktiskt brukar gå rätt fort med den metoden. Största nackdelen är att jag blir enormt uttråkad och småäter därför under tiden jag är sjuk. Nu lät det kanske som att jag inte småäter i vanliga fall, men det gör jag, fast 10 ggr mer när jag är sjuk.


Denna gång jag är sjuk har jag stått emot den dåliga vanan. Jag har ätit mina mål mat och inte en massa emellan, inte bett Niklas köpa godis eller chips, ingenting. Är faktiskt väldigt stolt över mig själv. I förrgår, när jag blev sjuk, gick jag ungefär 3 km på morgonen innan det blev värre. Igår gick jag ingenting, och det blir säkert inget idag heller. Men det gör förhoppningsvis inte så mycket då jag hållt mig till mina dagliga kalorier.


Eftersom jag nu faktiskt lyckats hålla mig till detta, trots sjukdom, är jag självklart jättenyfiken på om jag fortsatt gått ner! Kan ingen komma med en våg??? Haha!


Jag hoppas verkligen att jag kan hålla detta den här gången, att det här är sättet som passar mig. Att jag också ska få lyckas. Jag håller mig positiv och siktar på mina mål: -10 kg innan 22 maj, vårruset 22 maj och därefter -10 kg till. Jag sa till mig själv att jag inte skulle skriva mina mål här, då jag blir enormt besviken på mig själv om jag skulle misslyckas igen. Men jag vill inte misslyckas, jag tänker inte misslyckas. Jag måste klara detta, för min skull. Det finns inga bortförklaringar längre. Nu är det bara att tuta och köra! Och jag märker att mina nära och kära blir inspirerade och jag känner ett enormt stöd från dom.  


Idag ska vi äta hemmagjorda hamburgare. Det är det som är så skönt att räkna kalorier, jag behöver inte ta bort något, bara minska intaget och räkna så jag inte överskrider. Och händer det att man överskrider, ja då är det bara att pallra sig ut och gå bort det (om man är frisk d.v.s)


Väl mött!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se